
-
Hur kan man träna sig att bli bättre eller till och med jävligt bra på följande:- Inte känna sig kränkt och förudmjukat i sociala tillfällen med tuff jargong, att kunna ta gliringarna som lek och glira tillbaks med humor.- Att inte jämt behöva tänka tillbaks på samtal där man fått oväntade kommentarer som elaka är blandat småelaka och humoristiska och vara besviken på sig själv för hur man reagerade och svarade tillbaks.- Att inte hamna i ett låst mentalt tillstånd av att inte vara delaktig i samtalet eller jargongen och känslan att inte hänga med och känna hur man tystnar och får svårt att komma med i gemenskapen igen. Fattar att det handlar om en inre känsla som egentligen inte är sann men som blir till verklighet när de andra blir vana med att man tystnar och inte hänger med i svängarna liksom.Så här ligger det till. Jobbar med teknik i industri och på byggprojekt och är relativt välutbildad, ej universitet eller högskola. Har ungar i äldre tonåren och en äldre. Vältränad, ser bra ut enligt kvinnor, frisk och bekväm i sporadiska sociala tillställningar där jag har skärpa i humor och "samtalsskicklighet", det är på arbetsplatser och större vänsammankomster jag har problem med att funka socialt.Trivs och funkar på en arbetsplatsi mellan sex och 12 månader, efter det börjar känslan av att vara utanför, ensamhet och att vara illa omtyckt dominera så jag står inte ut längre och byter jobb.Min yrkesgren är väldigt eftertraktad så jag har obegränsade möjligheter att gå till ett nytt jobb när jag inte trivs, men har tröttnat på detta, det håller inte längre.Detta innebär att på varje arbetsplats har jag en lång period av extremt obehag innan jag byter och tär mycket på självkänslan. Blir allt mer självkritisk och känslig i det sociala som hör ihop på en arbetsplats.Har många gånger jobbat med att vara tuffare och bita tillbaks där jag ställt till med bråk, utskällning och även slagsmål nån gång, det fungerar ofta men ger mig själv ändå en känsla av att ha stött ut mig själv snabbare än annars.Andra verkar fungera så obekymrat, busar, skrattar och bidrar till jargongen. De skäller ut eller hugger ifrån när gränsen är nådd och sekunden efter är de med i matchen igen som om inget har hänt, men jag själv blir helt ur balans inom mig efter såna tillfällen och känner bara att jag trampat på vederbörande och fuckat upp det.Starta eget har jag fått rådet många gånger men är inte riktigt där, utför en hel del egna jobb men det är en bit kvar till det och det löser ändå inte mina problem med lättkränktheten och känslan av att vara utanför.
-
Svar på tråden Hur kan jag bli bättre på följande...
-
Jobba på din självkänsla och ditt självförtroende. Ju bättre du mår där ju bättre blir du på att inte ta allt personligt och det blir lättare att låta saker rinna av dig.
Jobba också på sociala färdigheter och och sociala koder. Lär dig hur olika typer av sammanhang fungerar och vad som förväntas av dig . Många gånger hamnar folk i diskussioner och olika typer av kemi som skaver för att man faktiskt inte kan normala sociala skills.
Och med dom två punkter jag nämnt kan det vara läge att våga vara lite självkritisk, är det kanske så att du ibland hamnar i dessa situationer för att du inte alltid är den lättaste människan att ha och göra med? Kan du träna på att bli en bättre variant av dig dig själv ? -
Var tyst och bjud på fika. D v s visa dem på icke-verbala sätt du vill vara med i gänget.
-
Ebbot Lindberg: Jobba med självkänslan har jag gjort i runt 30 år genom kampsportsträning, styrka, kondition, yoga och meditation. Att jag inte skulle vara den lättaste människan att ha att göra med.. Hur tusan är man lätt att ha att göra med? Och ändå vara sig själv, det får jag inte ihop. Att förställa sig för att vara lätt ger en dålig eftersmak, känns oäkta och kvarstår ändå känslan av ensamhet trots det sociala sammanhanget.
Har hållit på med självutveckling i många år men det verkar som det varit meningslöst, bara samlat på mig massa vetande och självkännedom som inte har någon betydelse i längden. Är fortfarande samma jag ändå.
Det du skriver som sånt man har hört och läst en miljon gånger genom åren och är allmänt vetande utan att jag känner mig relaterad till det.
Men jag tackar ändå för orden och intentionen bakom dom och ska fundera några vändor över dom och se om de kan vara användbara för mig.
Det jag egentligen efterlyser är något praktiskt att öva eller att utföra, famlar lite i blindo dock efter vad som är lösningen.
Gick på 2 huauasca-ceremonier för några år sen och inbillade mig att ensamhetskänslan var läkt och att den gruppsociala färdigheten hade infunnit sig. Tillbaks på ruta ett, fortfarande är jag samma jag.
Gick också i terapi för 25 år sen under 2 års tid och inbillade mig att jag var läkt och hel.
"Var tyst och bjud på fika. D v s visa dem på icke-verbala sätt du vill vara med i gänget." I fikarum på arbetsplatser finns alltid en kaffeautomat redan, men med fika menar du kanske typ en kanellängd, bullar eller kakor? Ja det kan jag se en poäng med. Men att vara tyst är ju ett av mina problem som uppstår när ensamhetskänslan och utanförskapskänslan slår till. Och är jag tyst så låser det sig än mer och blir bara kufen som inte hänger med. -
Ja, precis. Och menade också att vara tyst istället for att bita tillbaks och med det ställa till med bråk och utskällning. Alla behover inte bidra till jargongen, det ska räcka att vara vänlig och en just arbetskamrat. Låter som konstiga arbetsplatser annars.Industriteknikern skrev 2025-02-14 00:08:15 följande:Ebbot Lindberg: Jobba med självkänslan har jag gjort i runt 30 år genom kampsportsträning, styrka, kondition, yoga och meditation. Att jag inte skulle vara den lättaste människan att ha att göra med.. Hur tusan är man lätt att ha att göra med? Och ändå vara sig själv, det får jag inte ihop. Att förställa sig för att vara lätt ger en dålig eftersmak, känns oäkta och kvarstår ändå känslan av ensamhet trots det sociala sammanhanget.
Har hållit på med självutveckling i många år men det verkar som det varit meningslöst, bara samlat på mig massa vetande och självkännedom som inte har någon betydelse i längden. Är fortfarande samma jag ändå.
Det du skriver som sånt man har hört och läst en miljon gånger genom åren och är allmänt vetande utan att jag känner mig relaterad till det.
Men jag tackar ändå för orden och intentionen bakom dom och ska fundera några vändor över dom och se om de kan vara användbara för mig.
Det jag egentligen efterlyser är något praktiskt att öva eller att utföra, famlar lite i blindo dock efter vad som är lösningen.
Gick på 2 huauasca-ceremonier för några år sen och inbillade mig att ensamhetskänslan var läkt och att den gruppsociala färdigheten hade infunnit sig. Tillbaks på ruta ett, fortfarande är jag samma jag.
Gick också i terapi för 25 år sen under 2 års tid och inbillade mig att jag var läkt och hel.
"Var tyst och bjud på fika. D v s visa dem på icke-verbala sätt du vill vara med i gänget." I fikarum på arbetsplatser finns alltid en kaffeautomat redan, men med fika menar du kanske typ en kanellängd, bullar eller kakor? Ja det kan jag se en poäng med. Men att vara tyst är ju ett av mina problem som uppstår när ensamhetskänslan och utanförskapskänslan slår till. Och är jag tyst så låser det sig än mer och blir bara kufen som inte hänger med. -
Att jag skriver som jag gör är att du måste få insikt nog i att kunna analysera dessa situationer du hamnar i . Varför går det så långt som till bråk och tjafs? - oavsett arbetsplats?Industriteknikern skrev 2025-02-14 00:08:15 följande:Ebbot Lindberg: Jobba med självkänslan har jag gjort i runt 30 år genom kampsportsträning, styrka, kondition, yoga och meditation. Att jag inte skulle vara den lättaste människan att ha att göra med.. Hur tusan är man lätt att ha att göra med? Och ändå vara sig själv, det får jag inte ihop. Att förställa sig för att vara lätt ger en dålig eftersmak, känns oäkta och kvarstår ändå känslan av ensamhet trots det sociala sammanhanget.
Har hållit på med självutveckling i många år men det verkar som det varit meningslöst, bara samlat på mig massa vetande och självkännedom som inte har någon betydelse i längden. Är fortfarande samma jag ändå.
Det du skriver som sånt man har hört och läst en miljon gånger genom åren och är allmänt vetande utan att jag känner mig relaterad till det.
Men jag tackar ändå för orden och intentionen bakom dom och ska fundera några vändor över dom och se om de kan vara användbara för mig.
Det jag egentligen efterlyser är något praktiskt att öva eller att utföra, famlar lite i blindo dock efter vad som är lösningen.
Gick på 2 huauasca-ceremonier för några år sen och inbillade mig att ensamhetskänslan var läkt och att den gruppsociala färdigheten hade infunnit sig. Tillbaks på ruta ett, fortfarande är jag samma jag.
Gick också i terapi för 25 år sen under 2 års tid och inbillade mig att jag var läkt och hel.
"Var tyst och bjud på fika. D v s visa dem på icke-verbala sätt du vill vara med i gänget." I fikarum på arbetsplatser finns alltid en kaffeautomat redan, men med fika menar du kanske typ en kanellängd, bullar eller kakor? Ja det kan jag se en poäng med. Men att vara tyst är ju ett av mina problem som uppstår när ensamhetskänslan och utanförskapskänslan slår till. Och är jag tyst så låser det sig än mer och blir bara kufen som inte hänger med.
Den röda tråden genom alla händelser är ju du själv. Och du måste nånstans börja fundera på varför det brister för dig och varför du inte lär dig något av det ? Nånstans missar du ju sociala koder av nån anledning. Eller helt enkelt tycker att det inte gäller dig?
Ser andra dig som en kuf kan det vara värt att fundera på varför. Är du bossig? En besserwisser? Är du udda och utanför redan från början så måste det börja ringa en klocka hos dig att det är där du måste förändras?
I teorin kan du säkert förstå hur man är en schysst kollega med gott självförtroende men det verkar inte fungera i praktiken . Då brister kunskapen av nån anledning? -
Det låter som att du behöver gå tillbaka till terapisoffan så att du får hjälp med att sätta fingret på när det blir fel. Hitta katalysatorn.
Spontant låter du lite autistisk, är det något du har hört förut?