Att tycka att det är härligt att bebistiden är över?

Nu är ju jag pappa, men jag kan säga att jag pratar före oss båda i denna fråga.
Vi har tre stycken med totalt 8 års mellanrum.
Självklart har det varit lite nostalgiskt när man lagt undan småkläder eller rensat bort bebisprylar. Det är ju ändå en tid som inte kommer tillbaka.
Men, men det sagt så har vi båda känt precis som du.

Skönt när de blir större, man kan göra mer saker.
Semestrarna blir mer fokus på upplevelser i stället för bad och lek.

Det som slog mig att våra barn hade blivit stora var när minsta slutade på förskolan. På grund av att vi har spridit ut våra barn så hade vi haft barn på förskola i femton år i sträck :D
Det var en stor milstolpe.

Nu är våra 15, 20 och 23. En har flyttat redan och nästa är på väg snart skulle jag gissa. Jag och frun har fått ett nytt liv. Vi kan göra saker på tu man hand på ett annat sätt. Vardagen behöver betydligt mindre planering.

Nä, barn skall ju växa upp, det är ju liksom hela grejen.
Man kan inte sörja sådant man inte har någon möjlighet att påverka.

Gläds i stället för allt man fått och allt som man har kvar att uppleva tillsammans med sina barn.

Nyfödd liten bebis har absolut sin charm. Och de doftar ljuvligt!
Men jag har uppskattat mer när de blivit "barn". Så att det går att resonera, leka, prata, de kan förmedla hur de känner och vad de vill.

Absolut! Särskilt när de fortfarande är såpass små som dina.
Mina går nu i lågstadiet och nu har jag lite mer delade känslor kring att de blir äldre. Även om det både är rätt skönt och i sin ordning, så förändras också relationen osv. 

Håller helt med dig. Nu med tredje barnet är första gången vi verkligen uppskattar småbarnsåren, bara för vi vet att de tar slut och det blir lättare (barnen är 9, 6, 1).

Jag har aldrig någonsin upplevt den där bebisdoften. Jag har mest tyckt att de inte luktar något alls. 

Tror det för mig är att jag mer varit orolig än något när de är så små och hjälplösa. Orolig att göra fel liksom eftersom deras väl och ve så totalt hänger på mig. Så jag har maxat allt för att de ska ha det bra, och då inte kunnat slappna av så mycket i det.

Nu vid 3,5 har jag börjat kunna slappna av mer att barnet klarar saker och eftersom vi kan prata om saker med nu känns allt så mycket enklare bara. 

Jag ser så enormt fram emot kommande år med frågor om precis allt, utflykter, äventyr och så. Men just att det känns som man ska verkligen sakna bebistiden när jag själv mycket känner att jag är glad att vi tagit oss igenom den med hälsosamma barn som mår bra....

Jo, såklart och det förstår jag - men jag ser så fram emot åren nu 3,5-8 år kanske iaf, när världen fortfarande verkar magisk liksom och full av lek och att vara barn. Men inte med konstant risk och konstant behov av hjälp med allt utan någon säker kommunikation...

Du har mycket att se fram emot!!
Jag har två söner,  en i lågstadiet och en i gymnasiet, och det är superkul <3

När min dotter var yngre (hon är tio nu) och någon frågade om vi skulle ha fler barn svarade jag alltid att jag kunde tänka mig fler barn men absolut ingen mer bebis. Den tiden var faktiskt hemsk, tycker jag. Runt sex, sju månader började det bli roligare, men jag har hela tiden tyckt att det blivit roligare ju äldre hon blivit. Får väl se om jag fortsätter tycka så när hon blir tonåring :) Lite kan jag dock sakna perioden när barnen tycker allt är roligt, när det liksom räcker med att se ett löv på marken eller att hoppa i en vattenpöl. Nu är det svårare och framförallt dyrare när vi hittar på saker. Men ja, jag tycker absolut att det var jobbigt och tråkigt med en bebis.