Min partner har mycket mer pengar än jag.

Jag hade inte heller sponsrat någon som inte kan hålla i pengar. 

Du är alltså över 50 år men har inget sparande. Men vill gärna leva på hans pengar. Kallas golddigger. 

Inte det minsta orättvist. Varför skulle han ge dig sina pengar när du slösat bort dina egna? Varför är det mer rättvist att ge dig pengar än sina barn? Vill du ha en försörjare skulle du valt en försörjare när du valde livspartner. Det finns män som gladeligen försörjer sin kvinna, du har uppenbarligen valt en helt annan typ av man.

Var ligger orättvisan? Han sparade, du slösade. Då är det ju inte så konstigt att han kan göra andra val, och han är ju inte skyldig att ge dig pengar eller låta dig ta del av hans besparingar.

När du pratar med honom om framtiden får ni ju båda vara realistiska och kanske det innebär att ni inte kan flytta utomlands än på ett tag, eller att ni inte är ett par mycket längre. Eller vad som helst. Men det är inte orättvist att han har gjort bättre ekonomiska val än vad du gjort och därför kan gå i pension snart och köpa hus utomlands.

Han kan väl köpa nåt ändå och äga det själv. 

Du kan ju ändå ta del i det genom att få vara där me honom men hans pengar behöver du ju inte få. 

Förstår inte riktigt vari orättvisan ligger? Allt låter ju som naturliga konsekvenser. 

Varför skulle inte han kunna köpa nåt utomlands ändå? Och äga själv. De behöver ju inte flytta dit, räcker väl att vara där på semester tex. vardlr ska han skippa sina drömmar för hon slösat 

Han vill helst att vi köper något tillsammans så att vi har något ihop och det vill jag med. Kan ta lån i Sverige på 2 miljoner utan problem, men det går ju inte för att köpa bostad utomlands. 

Han vill leva MED mig och inte utan, men det blir svårt när han ju vill njuta av värmen utomlands medan jag måste jobba kvar, så jag tycker lite synd om honom med att han ska behöva vänta på  ngt han längtat efter så länge.

Fast om ni känner varandra och har gjort i många år så borde han ju ha vetskap om att det kommer att bli så här. Och dragit ner sina förväntningar med motsvarande?

Det är väl en sak om ni träffas när ni är 55 och han har de här planerna. Han ska gå i pension om ett par år och uppfattar att du önskar detsamma. Du säger inget. SEN kommer en dag när ni börjar prata om det mer konkret och då inser både du och han att det kommer ju aldrig att gå. Jag (du alltså) måste fortsätta jobba 9 år till. DÄR kunde man förstå om han blev förvånad och besviken och såg sina förhoppningar grusas.
Men har ni levt ihop länge har det funnits tid att samla förväntningarna. 

Eller så får han ju vara beredd att bekosta mer av det för att det är hans dröm. Dvs att han köper boendet. Du fortsätter jobba men kanske inte heltid, och på hans bekostnad arbetar du deltid OCH kan resa med honom till det här boendet i utlandet. OM han är villig att stå för det. Det kanske han är.

Inte för att du skulle ha rätt till det om du som du själv skriver har haft dålig hand med pengar och slarvat. Utan för att ditt sällskap gör det värt det för honom. Det får väl vara hans beslut vad han vill göra med sina pengar i det läget.