Jag är så orolig för när min mamma dör...

Åh vad ledsamt, har tyvärr inget bra att kommentera eller hjälpa annat än jag känner likadant för min mamma och har heller ingen bra kontakt med mitt syskon. Är du också ensam? Jag har ingen man, barn vänner eller nåt, bara min mamma. Pappa också visserligen men ingen bra kontakt där heller. Så jag tror jag vet hur det känns. Livet blir oändligt tomt 

Förstår  att det känns jobbigt. Ingen av oss vet när vår stund är kommen...folk går.till skolan en helt vanlig dag och kommer aldrig mer tillbaka. Det viktigaste är därför här och nu. Försök att inte spendera er värdefulla tid med sorg och oro, utan med fina stunder och kärleksfullhet. Finns det något som lindrar hennes smärta? Kan du distrahera henne med trevliga och inte alltför krävande aktiviteter tex. Yoga, gå på bio, sitta och lägga pussel tillsammans?

Det är svårt med en gammal inbiten föräldrar- barn relation, men jag tror att ni båda skulle må bra av lite djupare diskussioner om saken. Livet, döden, existensen. Många fastnar i ett osunt förhållningssätt just för att man inte vågar prata om det, på riktigt.

Jag har sambo och barn sedan många år tillbaka. Sambon tycker dock inte om att vara i stugan, så oftast åker jag dit ensam med eller utan barn. Platsen hon bor på är viktig för mig. Det är "hemma" för mig, men inte utan henne. Jag har en pappa också som bor närmare mig. Han är betydligt piggare än henne och arbetar än. Han har "sitt liv" med fru och vuxna bonusbarn och vi träffas inte så ofta.
Har inte så många vänner. Det känns som att min mammas del av familjen dör med henne. Har en morbror som gick bort för några år sedan som var mammas hela liv. De bodde grannar och umgicks varje dag. Hon är väldigt sorgsen efter hans bortgång. Han hade inga barn, så har inga kusiner på mammas sida. Är bara mamma, mitt syskon och dennes partner som finns där. Jag och mitt syskon är totalt olika både i utseende och personlighet. Jag värnar om familjen, det gör inte hen. Jag är engagerad, omtänksam och vill att alla ska ha det bra. Hen bryr sig inte ens om att hälsa på när jag eller hens syskonbarn fyller år t ex. Så hen kommer inte försöka upprätthålla någon relation oss emellan när mamma går bort. Hon bor långt bort från alla aktiviteter. I en liten by kan man säga. Hon har flera mil till närmsta affär och ungefär 20 mil till närmsta ställe som har yoga och bio. Pga hennes smärtproblematik kan hon inte sitta i bilen så länge. Vi brukar spela sällskapsspel när jag är hos henne, titta på sport på tv och gå på promenad.Min mamma tillhör den generationen som inte pratar. Hon pratar inte om känslor, livet, döden. Hon är ganska inbunden och jag framstår som ett "freak" när jag försöker prata med henne om det.

Jag tänker att du får skilja mellan å ena sidan

-din egen känsla av brist på tillhörighet, att hänga upp allt på en annan person fast du är vuxen och borde ha ett eget kontaktnät

och å andra sidan

-din sorg över att din förälder blir gammal, har ett pågående lidande med sin smärta, och en dag kommer att dö.

Den första biten kan och behöver du jobba aktivt med för att se dig själv som centrum för ditt sociala liv istället för en annan person. Det är ingen annans livsuppgift att se till att du har ett socialt liv men om du söker så nog finns det fler personer i världen som kan bli värdefulla för dig också?

Sen behöver ditt barn också social interaktion med andra familjer för att utvecklas normalt. Tro mig jag vet allt om hur det är att växa upp med en mamma som har social fobi och det ger en problem på olika sätt, en uppförsbacke att kämpa i som inte hade behövt vara där.

Den andra biten kan du bara göra något åt genom att se till att din mamma får bästa möjliga vård och lindring, och genom att göra de saker med henne som hon uppskattar, så länge hon orkar och vill.

Ingen kan göra allt, men vi får försöka göra det vi mäktar med och prioritera det som inte går i repris och inte kan kompenseras senare. Sen får man acceptera att livet en dag tar slut, även om det är en obehaglig tanke för de flesta.