Parner med högfungerande autism - omöjlig ekvation?

Jag tror inte det är kört men det kommer nog att förbli så att ni "glappar" i vissa saker. Och eftersom andra par ofta löser det med lite humor och distans så måste ni hitta en annan taktik.

Kanske en sorts trygghetsritual där ni håller i varann (och ber om lov först, om den andre är arg) och förklarar för den andre att ni älskar dem och det nog mest blev fel i stunden? 

Sen kan det också bli rätt speciellt att skaffa barn med en autist. Jag vet en som har fyra barn och alla har diagnoser av olika slag. Resan har inte varit enkel, den har omfattat både klippkort på BUP, hemmasittande, självmordsförsök och polishändelser. Så vill du ha många barn kanske inte detta är din bästa partner.

 

Ja precis, jag använder ofta mild humor för att desarmera situationer men det funkar inte här. Då kommer det ofta att nu begick jag ett till övertramp i en känslig situation.

Låter ju intressant med en annan sorts approach som det här med trygghetsritual. Har prövat liknade, att testa att krama för att nå fram men det verkar ses som helt ovälkommet. Så fråga innan var ju bra. Svaret jag tror kommer då är nej. Beröring verkar oftast behöva komma från honom men varför inte prova. Har sagt det här att jag tror att nu blev det fel i kommunikationen helt enkelt, då borde jag inte ha gjort fel från första början.

Han är oerhört skärpt och verkar ha ett fotografiskt minne från år tillbaka. Intelligens är mkt bra men det verkar liksom finnas ett rätt och fel som det är väl mest jag som avviker från. 

Jag har redan barn från ett tidigare förhållande och vill inte ha fler, så det är inget problem.

Ja, det är ju en funktionsnedsättning som visar sig på olika områden i livet. Frågan är om du är beredd att anpassa dig efter honom för han kommer ju inte kunna det han inte kan, om man säger så. Det innebär ju en hel del begränsningar i livet. En klar fördel är ju ändå att ni inte ska skaffa barn för du slipper fundera på hur han skulle bli som förälder med sina svårigheter plus att du inte vet hur pass välfungerande barnet skulle bli. NPF har ju en väldigt hög ärlighet. 

Nej, det är inte kört, även om killar kan vara lite svårare där. Jag känner igen det lite grann. Min man kan också glömma bort det, eller tycka att det är så roligt att skämta lite så att han inte kan låta bli. Och då går jag på det och blir ledsen över att han gör så. Men det är sällan, och det är småsaker. Generellt uppskattar han faktiskt just att jag inte är så känslostyrd, det gör det ofta enklare, eftersom vi kan prata sakligt om saker och ting. Och, han vet att jag menar det jag säger, att jag inte leker eller luras. Det uppskattar han. 

Men kombinationen är svårare när det är mannen som har diagnos i autismspektrum. Kvinnor kanske inte uppskattar rak kommunikation, m.m. lika mycket som män. Men han verkar ändå högfungerande. Du skriver inte hur länge ni har känt varandra? När man känner varandra lite bättre, så brukar man väl ändå veta att man inte gör så just med honom? Du kan ju skämta med andra. Lite kommer han ju också att vänja sig.

Även folk på autismspektrum är förstås inte likadana. Jag vet bara att jag automatiskt tror det som andra säger. Förutom i situationer där jag verkligen räknar med att folk ljuger. Med min partner räknar jag inte med det. Dock.... efter ett antal år började jag ändå höra på tonen i hans röst att han skojar. Svårt att säga om det är jag som har lärt mig eller om han har gjort det mer uppenbart. Kanske omedvetet? Man anpassar sig till varandra, det gör man. Det kan ju också bli så att ni utvecklar en annan speciell humor mellan er. Det är faktiskt en bra idé.

Du kanske upptäcker att han också har mycket humor, men att du får köra lite mer uppenbara skämt. Det behöver inte vara tråkigt för det, för då kanske han spinner vidare på det. Jag har sett det hos en ungdom som jag jobbade med. Också med autismdiagnos. Han skojar ofta, men jag fattade först inte. När jag fattade det så skojar jag då lite tillbaka och tycker nu att han faktiskt är rolig. Men då är vi ju båda autister. Men vi har ändå inte samma humor för det. 

Har du sett serien "the good doctor" där Freddie Highmore spelar en autistisk läkare?  Där finns mycket autistiskt relationsbyggande med, det mesta faktiskt. En del kan vara lite amerikansk överdrivet, men det finns mycket där som är bra idéer. Kanske något att titta på tillsammans? Jag tror det finns kvar på Netflix. 

Säg till honom att han i så fall måste anpassa sig till dig med- lika för lika. Om du inte kan/får skämta så får han inte ... eller så får han med sin intelligens förstå att om du säger något med ett leende är det ett skämt. Eftersom han känner dig borde han veta att du inte vill göra honom illa med ord, om han ändå känner så är det hans autism som stör.

En grej till -  och jag vet inte hur vanligt det är i autismspektrum, men jag fungerar så att jag spontant tror det som folk säger, men ofta ändå inte. Dvs. jag reagerar automatiskt när någon säger något så ÄR det så. Ändå kan jag medans jag reagerar så redan förstå att det INTE är så. Det är kanske en utveckling som kommer med livserfarenhet (jag är redan lite äldre).

Det kan vara ganska hopplöst med främmande människor, framför allt i större sällskap. Men då har jag nog vant mig att inte reagera så mycket då, så att det inte märks. Min man märker förstås det och tycker det är intressant. Grejen är - om det är så för honom, då kanske han blir frustrerad om andra tror han går på saker, trots att han egentligen förstår efter nån sekund att det inte stämmer. Om han dock är yngre (och han är ju man) så kan det förstås hända att han verkligen går på det. Men det kommer att minska när ni känner varandra bättre. Och då kan det också finnas kvar detta att reagera som om man tror det först, och sedan ändå veta att det inte är så. 

Alla människor ÄR inte likadana. Tänk om man skulle kräva av dig att du måste vara smartare?

Vad bra info, tack. Jag är ovanligt rak för att vara kvinna så jag gillar att han är det med. Det går att prata på djupet och jag vet att han inte är oärlig. Vi har varit tillsammans i ca 2 år. Jo, jag har lärt mig att det inte går att skämta på samma sätt med honom men ofta så har vi en rolig dialog som vi spinner vidare på och så plötsligt så är det inte ok. Jag tror att jag är bra på att läsa av människor men i hans fall så går jag bet ibland och då blir det inte bra. Det sista jag vill är att såra honom men för mig är det oväntat. Han har mycket humor på ett sätt och skämtar friskt om andra men när det gäller honom är det skillnad. Det sårar mig att han kan tro att jag skulle ha ett ont uppsåt, det är otänkbart för mig att komma med pikar.

Men du blir alltså ledsen "på riktigt" av skämt från din man? Tänker du att han faktiskt menar det eller är det oklart? Har svårt att förstå den biten eftersom jag älskar att ha en jargong med folk där man skämtar med varandra men det är alltid en tydlig välvilja i botten som är självklar. Så jag tror liksom att han vet att jag vill hans bästa.

Nej, har inte sett the good doctor men jag ska kolla, bra tips.

Hm, jag förstår vad du menar. Har funderat på hur jag kontrollerar mitt beteende just runt honom och hur mycket som är ok att ändra på sig. Om jag behöver stänga av min spontanitet så känns det så platt. Ja, jag tänker ju att det för mig är självklart att jag vill väl och att jag medvetet skulle vilja såra...det gör mig lite uppbragd faktiskt. Känner han mig så dåligt.

Men om han ställer krav/gör regler för TS måste han förstå att hon kan göra detsamma.

Han har sin intelligens vilket gör att han kan se saker ut ett sådant perspektiv även om hans känslor inte hänger med, om han vill behålla henne behöver han vara beredd på att möta henne också.

Bara för att man har autism betyder det inte att man inte kan förändras eller justeras, ni är ju inte robotar som är exakt likadan för resten av livet.