Saknar kille som jag höll mig undan ifrån mellanstadiet/högstadiet. Varför saknar jag honom efter alla dessa år?
Jag vet knappt hur jag ska formulera mig, för jag är både förvirrad och ställd. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här, men nu gör jag det, och jag vet inte vad det betyder.
Det handlar om en kille jag kände redan från mellanstadiet. Vi kan kalla honom Kalle. Jag saknar honom. Det låter märkligt, för i högstadiet försökte jag mest hålla mig undan från honom. Han brukade ta på mig, framför allt på rumpan, när vi var ensamma. Första gången han gjorde det kände jag både förvirring och något som, konstigt nog, var positivt. Men samtidigt var det jobbigt, för det kändes aldrig som något jag kunde styra över. Jag gillade inte att det blev en självklarhet mellan oss ? att det var "normalt" att han skulle göra så.
I högstadiet gick vi på samma skola, men inte i samma klass. Han fortsatte att ta på mig, och jag började kalla honom pervers. Det var frustrerande, och jag ville inte ha det så. När vi sedan gick skilda vägar kände jag varken lättnad eller saknad ? vi bara försvann ur varandras liv.
Men nu, många år senare, sitter jag här och tänker på honom. Jag har förändrats. Jag är 31 år, ensamstående mamma till två barn. Min mamma hjälper mig så gott hon kan ? hon var också ensamstående när jag var liten, så hon förstår. Men något gnager i mig. Det känns som att ingen kille vill ha mig längre.
Så jag kollade upp Kalle. Han ser annorlunda ut nu. Stiligare. Skäggig. Klär sig bättre. På Facebook finns inget om hans jobb, men han verkar ha intressanta hobbies och verkar vara teknikintresserad. Det var inget jag visste om honom förr, men jag brydde mig nog inte heller då. Nu känns det som att han har klarat sig bra. Står inget om han är singel.
Och här kommer det märkliga ? jag saknar hans beröring. Bara hans. Jag vill inte ha vem som helst, men jag saknar känslan av att någon tar på mig, håller om mig. Inte bara sexuellt, utan bara närhet. En hand, en kropp bredvid min, känslan av att någon verkligen vill ha mig.
Vi var aldrig vänner, men en gång umgicks vi ? på Gröna Lund när skolan ordnade en resa. Då höll han sig på avstånd. Vi hade roligt tillsammans, åkte attraktioner, till och med kärlekstunneln några gånger, och pratade. Ingen tafsande, inga konstigheter. Bara en normal stämning. Sedan drogs jag bort av några andra vänner, och vi sa aldrig riktigt hej då. Jag minns att vi såg på varandra, men han gick bara sin väg.
Det var den enda gången vi var... normala. Och nu, efter alla dessa år, tänker jag på honom. Saknar honom. Och jag förstår inte varför.
Hur kan jag sakna någon jag så gärna ville hålla på avstånd? Har jag undermedvetet alltid tyckt om honom?
Jag vet inte ens vad jag vill med den här tråden. Kanske bara förstå mig själv.
Varför saknar jag honom efter alla dessa år?
