• Anonym (Tvivel)

    Planerad gravididet - abort?

    (Trigger varning för er som är ofrivilligt barnlösa)


    Jag (kvinna) är 40 år gammal och har inga barn. Beslutade mig för massa år sedan att jag skulle leva barnfri vilket är ett beslut jag alltid har känt mig trygg och nöjd med. Varit lycklig i mitt liv överlag, känt mycket meningsfullhet och hopp om framtiden. Aldrig känt en barnlängtan. 

    Men så i fjol skedde ett par betydande livsförändringar, mitt hopp om framtiden vacklade och jag började tvivla på beslutet om att leva barnfri. Men det var ingen barnlängtan utan mer ett "rationellt" tvivel där jag frågade mig mycket om jag verkligen ville leva ensam. I den vevan förälskade jag mig i en kollega, som verkligen ville bilda familj och han gav mig ett nytt hopp om framtiden. Jag sa att yes vi testar - jag har aldrig tidigare varit gravid och med min ålder så visste jag inte om det skulle bli. Utifrån min ålder kände jag också att vi inte har tid att "lära känna" varandra som par utan att vi kör. Generellt i livet har jag känt mig trygg med mina beslut och att saker och ting blir till det bästa. 

    Och jag blev gravid. Är nu i vecka 14. Första tiden kändes det bra - inga lyckorus på nåt sätt, men jag kände mig fortsatt trygg. Men det vände och nu hela januari har det bara känts skit. Nu känner jag att jag verkligen inte vill ha barn, och att jag verkligen inte vill leva med den här mannen som är min sambo sedan december. Vi är kompatibla på flera sätt, men not-so-much på flera andra (betydande) sätt. Jag känner istället att jodå, jag vill hellre leva ett liv i ensamhet än med barn. När jag ser föräldrar med deras barn känner jag bara ett avståndstagande och att "Nej jag vill verkligen inte ha det livet". 

    Gjorde nyligen ultraljud, allt såg bra ut men jag kände ingenting. Bara att jag inte vill ha barnet. 

    Jag känner inte att jag kan prata med min sambo om frågan. När jag tidigare lyft oro om t.ex. missfall utifrån min ålder, har han blivit frustrerad och är av livsåskådningen att man måste "tänka positivt" och att min oro för missfall ökar risken för missfall. Han har bemött mig liknande när jag lyft annan oro som jag känner, så min oro i olika frågor vill han bara sopa under mattan... Och för honom betyder barnet "allt" så utifrån dessa två aspekter har jag svårt att se hur han skulle vara något konstruktivt stöd för mig i mina tvivel. 


    Jag funderar seriöst på abort. Och när jag vrider och vänder på det så landar jag i att jag känner mig så trygg med ett (eventuellt) abortbeslut, för att leva barnfri är ändå det jag varit inställd på så många år. Att mina tvivel på framtiden som jag hade i fjol var tillfälliga utifrån vad som hände där och då... Men nu tvivlar jag inte längre på att jag vill leva barnfri. 


    Det som talar emot en abort för mig är att jag ju fattade ett beslut om att bli gravid. Att det är en planerad graviditet och att jag bestämde med en annan människa att vi ska bilda familj. Och han är så otroligt fin på så många sätt och det smärtar mig så att jag skulle göra honom så illa vid en eventuell abort. 


    Någon som har varit i liknande kval och tvivel som jag? Vad hjälpte er att landa i ett beslut och hur blev det sen? 

  • Svar på tråden Planerad gravididet - abort?
  • Anonym (Granbarr)

    Det du ska ha med i ekvationen är att du högst troligt en massa hormoner i omlopp i kroppen som för väldigt många kvinnor skapar panik och  hjärnspöken. Dina tvivel är väldigt vanliga även för dom som verkligen älskar barn och längtar efter att bli mamma. Plötsligt står dom där med tvivel från helvetet och är på väg att boka abort... 

    Att få barn.är stort och det är naturligt att tvivla inför något man inte vet något om och inte har några referenser till. Men det betyder inte att valet är fel. 

    Av det du beskriver så låter det inte som att du ångrar dig utan mer att du är rädd för det okända och gör allt du kan för att hitta fel. 

    Jag håller med din sambo här i att du har ju faktiskt valt att bli gravid frivilligt och att du också måste se allt positivt som valet ändå har inneburit.  

    Det låter som att du är en korrekt och strikt människa där glädjeyttringar ses som "tillfällig förvirring" . Hur kan det vara något negativt med att bli kär, sambo och skaffa barn?  

  • Anonym (Ja)

    Ja, du tog ett beslut, men vet du, man får ändra sig!

    Jag förstår att det skulle vara ett svårt beslut om du gör abort, men du kan inte göra våld på dig och dina känslor eller forma ditt liv utifrån andras drömmar. Det måste vara dina drömmar också i så fall, och det känns verkligen som att du kommer tillbaka till dina egna grundtankar nu.

    Det låter som att både fostret och mannen är en dålig idé för din del.

  • Anonym (Kontroversiellt)

    Kan det vara en tanke att föda barnet men lämna det till mannen, betala underhåll och inte vara delaktig i barnets liv?
    Många män gör så.
    Då får mannen sitt barn, och du har ju en chans att ångra dig om du trots allt skulle bli lycklig när barnet väl är här.

  • Anonym (Ja)
    Anonym (Kontroversiellt) skrev 2025-01-31 11:04:25 följande:

    Kan det vara en tanke att föda barnet men lämna det till mannen, betala underhåll och inte vara delaktig i barnets liv?
    Många män gör så.
    Då får mannen sitt barn, och du har ju en chans att ångra dig om du trots allt skulle bli lycklig när barnet väl är här.


    Lite lagom grymt mot barnet, tycker du inte det...? Det blir inte mer ok bara för att det finns en del män som gör samma sak!
  • Anonym (hej)
    Anonym (Granbarr) skrev 2025-01-31 10:42:39 följande:

    Det du ska ha med i ekvationen är att du högst troligt en massa hormoner i omlopp i kroppen som för väldigt många kvinnor skapar panik och  hjärnspöken. Dina tvivel är väldigt vanliga även för dom som verkligen älskar barn och längtar efter att bli mamma. Plötsligt står dom där med tvivel från helvetet och är på väg att boka abort... 

    Att få barn.är stort och det är naturligt att tvivla inför något man inte vet något om och inte har några referenser till. Men det betyder inte att valet är fel. 

    Av det du beskriver så låter det inte som att du ångrar dig utan mer att du är rädd för det okända och gör allt du kan för att hitta fel. 

    Jag håller med din sambo här i att du har ju faktiskt valt att bli gravid frivilligt och att du också måste se allt positivt som valet ändå har inneburit.  

    Det låter som att du är en korrekt och strikt människa där glädjeyttringar ses som "tillfällig förvirring" . Hur kan det vara något negativt med att bli kär, sambo och skaffa barn?  


    Jag håller faktiskt med här. Alltså, det är din kropp och du har rätt att göra abort, men om jag skulle faktiskt satsa på att försöka få stöttning i beslutet (du redan tagit en gång) att behålla. Om din sambo inte är någon du kan prata med om just detta, kanske du har någon vän eller kan ta hjälp av någon utomstående?

    Hormoner is a bitch, men även om det inte är största anledningen till att du känner så här, kan du nog tjäna på att ta det lugnt. Lycka till och hoppas det blir bra och kul hur du än gör!
  • Fjäril kär

    Jag skulle råda dig till att ringa din barnmorska och boka in ett besök och få prata av dig med nån som verkligen kan detta . För jag misstänker att det kan finnas saker bakom denna historia som du inte berättat här 

    Abort är aldrig ett lätt beslut även för den som bestämt sig och i din sits finns risk att du faktiskt kan ångra även ett sådant beslut.   

  • Anonym (Nja)

    Vecka 14 är rätt långt ändå. När jag gjorde ultraljud i v12 låg det en otroligt gullig liten livlig krabat och flaxade runt i min mage. När man sett känns det helt omöjligt att ta bort det livet. 

    Men är du/ni som bestämmer. Din sambo
    kanske verkligen bli pappa? Man tar bort något från honom också.

  • Anonym (T)
    Anonym (Ja) skrev 2025-01-31 11:05:55 följande:
    Lite lagom grymt mot barnet, tycker du inte det...? Det blir inte mer ok bara för att det finns en del män som gör samma sak!
    Fast om man är överens så är det inte grymt? Ts kan vara umgängesförälder 
  • Anonym (Kontroversiellt)
    Anonym (Ja) skrev 2025-01-31 11:05:55 följande:
    Lite lagom grymt mot barnet, tycker du inte det...? Det blir inte mer ok bara för att det finns en del män som gör samma sak!
    Inte mer grymt än ivf för ensamstående. 
    Ts kan ses som surrogat för mannens barn. Han kan ju förklara r barnet att han så gärna ville ha det och att han hittade någon som var så snäll och lät barnet födas åt honom. Man behöver ju inte uttrycka det som "din mamma ville inte ha dig".
  • Anonym (Ja)
    Anonym (T) skrev 2025-01-31 15:14:17 följande:
    Fast om man är överens så är det inte grymt? Ts kan vara umgängesförälder 
    Det är klart att det är grymt ändå. Tänk dig in i barnets känslovärld några sekunder! Det spelar ingen roll att de vuxna är överens om barnet är den som hamnar i kläm.
Svar på tråden Planerad gravididet - abort?