Bipolär sambo som får aggressiva utbrott

Jag skulle aldrig bo med någon som är bipolär. Humör smittar av sig så oerhört mycket. Man behöver välja sina fighter i livet. Älskade jag personen så skulle jag bli särbo, då kan man ladda sina batterier.

Varför väljer du att vara tillsammans med honom? Har du en strävan efter att vara olycklig i din tillvaro?

Han är inte såhär jämt som tur är, oftast är han helt normal och snäll. Men ja när han får sina utbrott frågar jag mig själv hur mycket jag ska orka med. Blir så ledsen att han inte förstår hur mycket det tär på vårt förhållande och på mig. Eller han förstår det oftast i efterhand, men sen händer det ju samma sak efter en tid igen. 

Har man inte manier el hypomanier och depressioner så är man per definition inte bipolär, såvida man inte är medicinerad, då, så de är hanterade. Aggressionsproblem är något man kan ha eller inte ha med och utan att vara bipolär.

Låter som att han skyller på något för att "slippa" ta itu med sig själv.

Min man är 2.5a och ilska och aggression är inte något han har problem med. Medicinslarv, däremot.

Så frågan är: vill du vara med en person som är aggressiv och lämnar över sin ilska på dig att lösa? 

Han har gått en lång utredning och är diagnostiserad bipolär typ 2. Han har även en äldre son från ett tidigare förhållande som nyligen fått bekräftat att han är bipolär. Min sambo sökte först hjälp för sina aggressionsproblem och att han kände sig väldigt nere i samband med hans utbrott och det landade i den diagnosen. Han son har däremot tydliga manier och depressioner.

Vad gör han för att förebygga sina utbrott? Medicin, terapi?

Jag är bipolär och har fått jobba väldigt hårt med mig själv. För många år sedan lämnade jag min dåvarande partner för att han vägrade lämna mig, och jag betedde mig fruktansvärt. Som din man. 

Min sambo har varit sjuk länge, fått hjälp av psyk och har idag så stor insikt och förståelse för sin sjukdom att han fungerar som vem som helst. Han behöver inte heller mediciner. Har arbetat stenhårt för att få det att funka. Din partner ska ta all hjälp han kan få för att må bättre.

Han tar litium, som han inte upplever ger någon effekt, så jag tycker att han borde be om att få testa någon annan medicin. Han har även gått i terapi tidigare (innan mig) och det totalvägrar han igen för han påstår att det inte hjälper alls?

Starkt av dig att ta det beslutet. Hade du såna utbrott trots medicinering? Lever du själv idag eller funkar det bättre i andra förhållanden? Min sambo har vid något tillfälle sagt att han aldrig har exploderat såhär mycket i hans tidigare förhållanden, även om jag vet att hans förhållande innan mig tog slut just pga av hans aggressivitet. Känns väldigt tråkigt om jag får fram hans värsta sidor ännu mer, trots att jag gör allt för att vi ska ha ett lugnt och harmoniskt förhållande. 

Hur orkar du på med sådan typ?Vad ger detta till dig?Jag hade lämnat förhållandet,vill ju må bra!

Majoriteten av tiden är han underbar, tills nästa utbrott kommer för något man knappt hann uppfatta att det landade snett. Tror att jag rättfärdigar hans tillkortakommanden för att det är en del av hans diagnos. Jag tänker efter varje gång att han måste ha insett nu hur det förstör oss och nu är det slut på det här. Men det fortsätter ju och det finns tyvärr inte en chans att jag kommer orka leva såhär i flera år till. Önskar så att han själv ville anstränga sig för att bli av med de här aggressionerna, men känns som att han nästan har accepterat att det är en del av hans personlighet. 

Personligen hade jag ju varken orkat eller velat leva med nån som uppenbarligen inte bryr sig om att han sårar sin partner och beter sig helt oacceptabelt. Det borde ju ligga i hans intresse att göra allt för att komma till rätta med sitt mående eftersom det går ut över dig. Kräv att han söker hjälp eller lämna!

Jag hade medicinering både då och nu, skillnaden då var att jag var mycket yngre och befann mig på en annan plats i livet. Jag visste om min diagnos men la alltid ansvaret på utbrotten på min partner (eller ja, vem som helst egentligen). Idag mår jag bättre men det är som sagt mycket på grund av egen träning och lite på grund av medicineringen. Så klart kan det visa sig även idag, tex om jag har en period som innebär mycket stress eller där jag känner mig pressad. Min relation idag ser annorlunda ut och är betydligt mer hälsosam, men det är ett dagligt val att hantera diagnosen. Din man måste först och främst inse att han har den. Inte bara veta om den, utan verkligen inse, varje dag, att hans känslor för saker inte är ?på riktigt?. 

Min tidigare partner gjorde inget fel. Det är inte dig det beror på. Livet kan gå upp och ner och ibland är de svåra perioderna längre och fler än vid andra tillfällen. Han säger antagligen så för att det är lättare. För det är det. Det ÄR lättare att lägga ansvaret på sin partner än att anamma sig själv och inse vad diagnosen gör med en. 

Vad är det som får dig att tro att det stämmer? Att han exploderar mer med dig än med någon annan? Troligen är det bara något han säger för att slippa ansvaret själv. Och det funkar ju, du går på det. Tar på dig ansvaret för hans mående och humör.

Ja, jag låter hård. Men det är för att du ska vakna. Detta är ingen bra relation, även om hans utbrott ?bara? kommer ibland.

Han kan inte hjälpa att han är bipolär, men han har fortfarande ett ansvar för hur han beter sig. Att ursäkta honom med att han är sjuk, leder ingenstans. Man bör aldrig stanna i en destruktiv relation, oavsett orsak. Att partnern har en sjukdom eller diagnos är alltså helt irrelevant i sammanhanget. Det är ingen mänsklig rättighet att vara i en relation.

Det är inte din uppgift att offra dig för honom. Man kan stötta sin partner, men till en viss gräns. 

I slutändan är det ditt val. Leva så här eller lämna och försöka hitta en stabilare partner? Jag skulle rekommendera det sistnämnda alla dagar i veckan. Att hoppas att han ska förändras / söka fungerande hjälp, verkar inte heller funka när det inte sker?

Hade han brytt sig hade han sökt hjälp. Han vill inte sluta. Han vill vara ett as. 

Du behöver lämna honom nu, Jag tycker folk slänger ur sig att man ska lämna vid minsta lilla på nätet men i det här fallet är det befogat. Tänk om ni får barn, ska han bete sig lika illa mot barnet? Och vad händer om bebisen skriker? Av det du säger låter det som att han när som helst kan gå över gränsen och bli fysisk.