Kommer allt bli bra? (Känna sig trygg)
Ursäktar i förskott om detta blir en lång text eller om ingen orkar med detta. Vet inte heller om det är rätt ställe för att skriva detta, men behöver få skriva av mig för att kunna förhoppningsvis få lite tips/inspiration om att det kommer att bli bättre i livet.
Jag är 24 år gammal kille som bor ensam. Under dom senaste åren så har jag inte mått speciellt bra och det är framför allt min mentala hälsa. Det skett en hel del livs förändringar som har nog påverkat mig. För några år sedan så förlorade jag både min farmor och min farfar under covid. Jag vet att detta är normalt att förlora nära och kära när de kommer upp i dessa åldrar vilket jag förstår, men för två år sedan så fick min farsa problem med sitt hjärta. Just nu så mår han bra och det har inte hänt något mer sen dess, men jag fick en slags dödsångest, som gjorde att jag hamnade i en slags depression. Sedan dess har jag haft sömn svårigheter och allt annat som tyder på depression/utmatning symptomer.
hela året 2023 så hade jag dessa symptomer (dålig sömn, svårt att koncentrera sig, låg motivation, ingen glädje mm). Trots det så gick jag till jobbet, eftersom att jag har min egna lägenhet och räkningar ska betalas. Jag minns under denna period så kände mig helt borta från verkligheten, kändes som jag levde mitt liv via en dröm och det fick mig att känna mig självmordsbenägen, eftersom jag konstant vaknade upp varje morgon och kände så. Men samtidigt så visste jag att det var det absolut dummaste och själviska som jag kunde göra och jag vill egentligen inte dö. Någonstans kände jag att det kan bli bättre och jag vill framför allt att det ska bli bättre.
Jobbet är något som har varit en stor faktor till att jag mår dåligt. Jag gick el och energi på gymnasiet för att kunna bli elektriker. Egentligen så hade jag ingen aning om vad jag ville bli, men jag hade svårt i skolan och var trött på plugget, så jag valde något som kunde ge mig jobb direkt efter gymnasiet. Elektriker kände som ett jobb som både var praktiskt och teoretiskt, eftersom jag under denna tiden spenderande en hel del framför datorn, men samtidigt så visste jag att det inte var något som jag ville jobba med eller kunna lite variation med både praktiskt och teoretiskt. Jag minns redan i gymnasiet att jag inte alls var intresserad, men tänkte att det skulle bli bättre när jag faktiskt kom ut till verkligheten och började jobba. Tog examen och fick jobb direkt efter via min praktik som jag hade under gymnasiet. Jag jobbade där i 1 år tills att jag kände jag inte ville jobba kvar. Det fanns många anledningar till att jag inte jobbade kvar, blanda annat att cheferna var idioter och jag lärde mig ingenting. Ni som läser detta kanske tror att jag var bortskämd eller lat. Det fanns en anledning till att 10 elektriker på den firman sa upp sig och det var samma anledningar som jag hade. Efter det så började jag min nya anställning på en ny firma som höll med mycket solceller.
Jag minns blev respekterad och jag lärde mig mycket där och jag trivdes där. Trots att jag inte tyckte yrket så valde jag att jobba kvar där i 3 år, eftersom det var väldigt bra kollegor. Men de 2 sista åren blev det sämre och sämre. Då det ställdes högre krav, kollegorna slutade och allt blev bara sämre. Det var då depressionen började.
I början av 2024 så träffade jag en tjej via gemensamma kompisar. Vi dejtade i några månader tills vi blev ihop och jag minns att under våren/sommaren så mådde jag som bäst, jag kände att jag faktiskt började bli mig själv igen och jag sov bättre och helt enkelt hade mer livsglädje. Jag bestämde för att säga upp mig för att testa på ett nytt jobb, eftersom jobbet jag hade fick mig att känna mig utbränd eller lättare sagt så var jag utbränd. Jag spenderad semestern med att vara resa med kompisar och hänga med vänner och det var länge sedan jag mådde så här bra och det kändes som att jag faktiskt jag var återställd.
Några månader efter det så började jag ha tvivel om mitt förhållande med min tjej. Detta höll på väldigt länge och jag kunde liksom inte få bort tankarna eller känslorna. Jag vet att detta är väldigt vanligt och detta var min första förhållande. Men det blev liksom värre och värre. Jag hade en öppen konversation med min därvarande tjej om detta och hon kände sig givetvis förkrossad. Men vi fortsatte att vara tillsammans och sedan som kunde längre mer, men vi pratade om det och bestämde hos för att ta en paus och se om det skulle bli bättre. Tog bara en vecka innan jag saknade henne, men jag inser nu att det var pga jag var ensam och ville känna trygghet/bekvämlighet. Jag dejtade igen och det känns bra tills att tvivlet kom tillbaka igen. Jag kände bara skuldkänslor så jag bestämde mig för att göra slut.
Jag kan säga att denna tjej var underbar och jag uppskattar allt med henne, hon gjorde absolut inget fel överhuvud taget, utan det var bara jag. Hon älskade mig, hon älskade mig villkorslös. Jag visste inte om jag kände samma sak. Det fanns inget konkret som jag kan säga var fel, men det var min magkänsla. Hon förtjänade bättre, eftersom jag är en total loser och jag kan inte bara vara självisk.
Ni kanske undrar nu i efterhand ifall jag ångrar mig eller varför jag gjorde så nu om det var så bra. Sanningen är att jag kände mig befriad efteråt och varför vet jag inte. Kanske så var det inte rätt eller så kanske det var rätt men fel tillfälle. Iallafall så kände befriande. Vi fick ett väldigt bra avslut trots att det var ett av mina svåraste beslut någonsin jag har gjort. Vi bestämde hos för att prata ut och ett farväl till varandra och jag snackade om att träffas igen i framtiden som vänner, vilket kändes bra och kanske vem vet så blir det oss igen. Men just nu så vet jag att vi måste ge hos varandra tid till att läka. Oavsett vad som hände så respekterar jag henne och genuint bryr mig om henne jätte mycket.
Nu en månad senare så har jag ett nytt jobb, men jag trivs inte med heller (elektriker jobb). Jag tror jag ska ta mig i akt och faktiskt plugga vidare. Jag har även planer till att springa göteborgsvarvet nu till våren och jag tränar nästan varje dag för det. Jag går till en psykolog för att kunna bli bättre, för börjar inse att jag håller på att bli som jag var 2023 och jag orkar inte med det. Just nu så känner jag mig ledsen och vilsen. Känns som jag inte vet vad framtiden har att erbjuda och jag vill bara att allt ska bli bättre, men det känns så hopplöst och jobbigt. Men jag har vilja till att bli bättre och det måste det bli.
Är det någon som har varit på en liknade resa under sitt liv? Och isåfall hur har ni kunnat reda upp det? Rädslan av framtiden. Att inte känna sig trygg någonstans.