Lämna ett tryggt och fint förhållande eller inte?

Jag är en tjej på 25 år, fyller 26 i sommar. Jag och min sambo har varit tillsammans sen vi var 19. Vi var kompisar rätt länge innan vi blev tillsammans, jag visste att han gillade mig mer än vän men jag kände inte så för honom. Jag hängde dock med honom på tumanhand ofta, vi kunde ligga och mysa och så. Ett intresse började växa fram från min sida lagom tills vi skulle ta studenten, och då ville han veta om vi skulle bli tillsammans eller inte. Han ville ha ett ja eller nej. 

Han hade sen innan planerat att åka utomlands och jobba på en festort i Grekland efter studenten och ville veta om han skulle åka dit som singel eller inte. Så jag visste ju att om vi inte blir tillsammans nu, lär han träffa andra där nere och min chans med honom kanske försvinner, och den tanken var jobbig. 

Sen tyckte jag att det var jobbigt att ta studenten, tryggheten att ha alla kompisar runtomkring skulle försvinna i och med att folk flyttar till andra städer osv. Jag visste inte vad jag ville med mitt liv då. Jag kände en stor trygghet av att vara med honom, samtidigt som jag inte kände mig kär. Jag valde att bli tillsammans och har egentligen ända sedan dess tvivlat och varit osäker och funderat på att göra slut, men vet inte om det är en känsla som bara hängt kvar. 

Jag är nog en person som hellre tar den kortsiktiga sköna lösningen än att ta ett jobbigt beslut som gör livet enklare senare. Jag tror jag rent generellt har svårt att ta beslut på egen hand, rådfrågar andra, och mina föräldrar har alltid haft mycket att säga till om vad jag ska göra, pushade mig till att börja plugga när jag inte direkt kände för det. Tog den säkra vägen och sökte till samma universitetsprogram som min syster pluggade, kände under de åren att det inte kändes rätt, men fortsatte ändå fastän jag mådde skit och lyssnade inte till vad jag ville. Är dock glad i efterhand att jag gjorde det.

Det som är grejen är att jag vet inte hur jag ska göra. Jag är 25 år nu och börjar få lite panik. En stor del av mig vill vara med honom samtidigt som jag tänker att jag inte borde det. Jag har under dessa snart 7 år mått så dåligt över mitt tvivel och känt flera gånger att nej, jag känner mig inte kär, jag borde göra slut. Jag kan ofta känna mig intresserad och attraherad av andra killar och känt att jag inte känner så för honom. Samtidigt så har ju vi utvecklat en väldigt djup och trygg relation, efter 7 år kanske man ändå inte ska känna de känslorna som jag suktar efter? Känslor av pirr, spänning, att vara kär, går nog inte hand i hand i ett stabilt och tryggt förhållande? Samtidigt så borde man väl kunna vara kär OCH trygg i en relation? 

Det var han som tog initiativ till att vi skulle flytta ihop, men innerst inne ville jag inte det, eller jag kände ångest över det. Känslan att vara taggad och att det var roligt och mysigt att leta ett boende ihop fanns inte, jag kände mig så förvirrad och tyckte det var jobbigt. Men kanske handlar det bara om att jag tycker förändringar är jobbigt, så som när jag skulle ta studenten? Eller tvivlar jag bara på mina känslor när jag tänker så..

Även fast jag kan känna att jag borde bli singel, så får jag sån otrolig ångest av den tanken och katastroftankar. Tänker att jag inte kommer hitta någon som honom igen, (det finns ju inte så många bra killar), att jag kommer bli deprimerad och ångra mig, läskigt att bli ensam osv. Jag kan vara mig själv till 100% när jag är med honom, jag är typ mer mig själv med honom än med mig själv. Jag vet att när jag är kär i någon har jag svårt att visa hela min personlighet, jag blir väldigt blyg och stel typ. Så det betyder otroligt mycket för mig att jag kan vara mig själv. Men det kanske beror på att jag inte är kär i honom? 

Han är så otroligt snäll, han är ambitiös och framgångsrik i sitt bolag, tjänar bra pengar, bryr sig om mig, riktigt bra i sängen, en djurvän vilket är viktigt för mig, dricker typ aldrig alkohol och tar hand om sin hälsa, tränar mycket och vill få med mig på olika lopp, lära mig det han kan osv. Samtidigt lägger han typ all sin tid på träning och sitt jobb, och jag har flera gånger känt att jag inte blir så bekräftad av honom, tar inte så mycket initiativ med diverse sysslor i hemmet och liknande. 

En del av mig känner att nej - livet är för kort, jag måste våga vara själv och singel ett tag nu och se hur jag känner. En annan del säger att nej livet är för kort för att riskera att förlora något så fint. Vi har även en katt ihop som jag älskar så mycket som jag kommer sakna så. Om jag går efter de känslor jag saknar, förlorar jag ju många bra känslor som jag får med honom.

Det är så konstigt för samtidigt som jag känner allt tvivel, kan jag sitta och leta hus på hemnet och boka in visningar, men när det väl kommer till kritan och vi ska buda blir jag osäker, tanken av att köpa något ihop betyder ju att man låser sig på ett annat sätt och jag kan inte bara ?dra? om jag känner för det. Det är konstigt med, för när jag har mycket inplanerat och saker att se fram emot - då tänker jag inte så mycket på mina känslor för honom, jag känner mig glad och nöjd. Men när jag inte har så mycket inplanerat, inga roliga saker framöver, då kommer dessa känslor mer. Så det kanske går hand i hand med mitt egna mående?

Så vad säger ni? Jag hade kunnat skriva ännu mer i detalj om hur jag har känt och känner men hoppas att jag har gett en hyfsat bra bild av situationen. Tack så hemskt mycket till dig som orkat läsa!