Trött, ledsen, dumpad mamma

Jag vänder mig till er på FL för pepp, råd eller nåt som kan få mig att se på livet på ett annat sätt. Bakgrund: jag levde med en man i 10 år, vi har ett barn som nu är nästan 1,5 år. Han sa att han längtade efter det barnet och efter familj med MIG, men sonen var knappt 9 mån när han var otrogen och senare i höstas meddelade att han inte ville vara med mig längre utan utforska det nya. Att få barn (och en del annat jag inte orkar gå in på här) hade tärt på oss mot slutet och jag hade inte heller jättestarka känslor men trodde att det skulle gå över efter småbarnsperioden och att det var vi livet ut, som vi hade sagt. Men nej, det tyckte inte han och överväldigad av chock och sorg flyttade jag ut. Nu hattar vår son emellan oss, en svår ålder att göra detta i för man kan inte förklara för honom än. 

Jag är ännu i kris/chock, känner mig nedstämd, orkeslös, övergiven, you name it. På detta har jag då den här underbara ungen som jag älskar men som är extremt viljestark och stundtals väldigt gnällig och vägrar allt. Varje blöjbyte, måltid, påklädning, allt föregås av enerverande protester. Jag vet inte om det är åldern, separationen, både och eller om jag bara gör fel. Men jag blir så arg ibland, et brister för mig och jag skriker tillbaka på ett sätt som jag vet är orimligt/ovuxet. Sen skäms jag och mår så fruktansvärt dåligt för att jag är en sån hemsk mamma. Jag saknar honom när han inte är hos mig men blir het slut när han är det. Läggningarna har blivit en utdragen mardröm. 

Jag vet inte hur man gör det här själv. Hade jag vetat att jag skulle bli ensam hade ag inte skaffat barn. Vill inte bli en arg eller otrygg mamma, är jätterädd för att förstöra nåt i kontakt/anknytning men i stunden överväldigas jag av de här extrema, barnsliga käsnlorna. Det är som att jag blir ett ledset barn själv.
Helt omoget, jag vet
Snälla säg hur ska jag orka leva det här livet?