Ska föda om några veckor , ångrar nästan graviditeten

Känns hemskt att skriva så.. På ett sätt ser jag fram emot det och längtar efter att träffa bebisen , jag vet att jag kommer älska henne som mina andra barn.
Men förhållandet har i princip tagit slut , pappan säger bara elaka saker hela tiden , att jag är lat när jag vilar , att jag åkte in till sjukhus för att ta leverprover pga smärta och svår klåda (de sa att jag skulle komma in) för att få uppmärksamhet.. bland annat. Är ganska säker på att han har träffat andra också. Vi har ett gemensamt barn sen innan och så har jag barn från ett tidigare förhållande.

Vet inte ens hur vi ska lösa det när bebisen föds , en nyfödd kan ju inte bo växelvis.. Ska dessutom göra kejsarsnitt och kommer behöva hjälp av honom efter.. Det känns som en mardröm. 

Nu när vårt barn börjar bli större så jag kan göra mer saker både med och utan honom (själv eller med mitt äldre barn).. Kanske träffa någon annan såsmåningom och bygga upp ett bra liv med barnen, vara en familj.

Nu kommer jag vara låst och ensamstående med  en nyfödd. Har inte så bra relation längre med min mamma heller så jag kommer verkligen vara ensam , antingen det eller stå ut med att vara med pappan trots att vi inte är tillsammans längre. Graviditeten var inye 100% planerad men det var inte så här dåligt mellan oss alls när jag blev gravid , då kändes det som att det kommer bli bra. Men nu känns det nästan som att det var ett misstag att skaffa ett till barn tillsammans.

Behöver ta uppehåll från en utbildning också som jag nyss hade gått tillbaks till efter att jag var hemma med yngsta barnet (är inte ung , är 35+ men går en högskoleutbildning). 

Mår inte alls bra nu i slutet av graviditeten heller , har mycket sammandragningar , foglossning ibland , trött osv ..

Vet inte riktigt vad jag ville , vet att jag kanske borde prata med någon. Går redan hos en kurator på MVC men vill inte låta för negativ så hon kanske gör en orosanmälan eller så.

Jag är såklart glad också men önskar jag bara kunde vara glad.. Någon mer som har känt så här? Eller har något råd?