Anonym (Hjälp) skrev 2025-01-19 08:52:47 följande:
Tonåring - psykisk ohälsa - hemmasittare
Min fjortonåring hade ett på många sätt riktigt jobbigt år förra året vilket har lett till psykisk ohälsa (social fobi och sannolikt depression). Vi skickas runt i vården och veckorna blir månader. Han har fått anpassad skolgång men tar sig sällan till skolan. Tar inga egna initiativ till att gå utanför rummet. Allt blir tjat, att komma ut och få frisk luft, att läsa en bok i stället för sitta vid datorn, att äta, att duscha och vår relation har blivit urusel.
Vi behöver hjälp med mer än de medicinska. Med hur vi skapar någon sorts rutiner. Pappan och jag är skilda och även om vi kommer överens okej lever vi väldigt olika liv och har olika syn på saker.
Av bup fick jag rådet att vända mig till soc men har hört mycket dåligt om dem. Men jag har egentligen inte några andra alternativ.
Vad gör man i en sån här situation? Jag ser sonens liv krympa till nästan ingenting.
Och snälla - gör inte denna tråd till att handla om varför unga blir hemmasittare eller att det bara är att köra ungen till skolan. Det finns en massa saker som hänt som är orsaken till varför vi är där vi är men som jag inte tänker skriva om.
Min dotter har varit i en liknande situation sedan ca två år tillbaka men börjar nu komma tillbaka. Den första tiden låg hon mest i sängen och stirrade in i väggen, ville absolut inte gå ut, ville ingenting.
Vi har fått hjälp av psykolog och viss hjälp av skolan. Men det stora jobbet har vi föräldrar gjort (dock på inrådan från psykologen). Det var viktigt att få henne ut ur rummet och bryta isoleringen som höll henne fast i depressionen och ångesten.
Det vi gjorde vara att på alla sätt locka ut henne ur rummet och ut ur huset. I början var det shopping som fick henne ur huset, vi gick i affärer, köpte lite saker, sen hem och vila. Samma sak nästa dag, lite affärer, en fika. Vi åkte också bil en massa, åkte unt i våra kvarter, lyssnade på musik, kollade runt, och då började hon prata och jag lyssnade.
Det hände att vi tvingade henne ut, för vi visste att när vi väl var iväg så var det okej.
Så höll vi på i nästan ett år, och därefter började hon bli lite mer självgående i att komma ut. Kunde börja föreslå saker att göra, ville gå promenader, började träna lite hemma. Började vara lite glad ibland.
Vi kopplade inte något av detta till skolan eller som belöning, utan shopping, fika och åka bil var det vi gjorde, oavsett hur dagen sett ut i övrigt. Efter nästan ett år hemma från skolan så började hon gå i skolan igen, inte alla dagar, inte hela dagar, men en start. Och hon mår allt bättre, är gladare, har mer eget driv, vill något. Depressionen är till 90% över.
Om din son inte vill duscha eller orkar ha andra vardagliga rutiner så skulle jag släppa den biten just nu, det kan komma sen. Och fokusera istället på nåt han gillar, och engagera dig i det. Gillar han dataspel, sitt med honom och spela, fråga vad han gör, försök spela själv, skapa kontakt (även om du tycker att det är skittråkigt). Minst nån timme per dag av sån aktivitet med dig.
Om det finns annat han gillar, gör det. Gör det med honom, sitt där, gå med honom, var där, sök kontakt. Köp favoritmaten, och lite fika, gör en liten guldkant på dagen som är som en mörk avgrund för honom. Ge honom mat på sängen så att han äter även om han inte kommer till matbordet.
Berätta för honom att det kommer att bli bättre, att det som är just nu inte kommer att vara för alltid. Att du finns där, du är kvar. Att detta är tufft, men han kommer att ta sig igenom det, och att du är med honom på vägen.
Och se till att du själv får nåt stöd, att stötta sitt barn i en sån här period är otroligt tungt, och man blir urlakad av oro och alla möten med mera. Och även om pappan inte gör samma som du, eller tänker som du, gör detta ändå. En del av tiden är ändå bättre än inget alls.
