Mitt barn exkluderas av en förälder!
Lång historia .Min nu mellanstadietös har sedan flera år haft ett gäng hon umgåtts i sedan förskoleklass. Kompiskonstellationerna har kommit och gått men en tjej har varit vid min dotters sida hela tiden. Både i skola men även att dom delar samma fritidsintressen och idrottslag. Deras relation har varit upp och ned men ändå varit den kompis som min dotter satt tilltro till och dom anförtrodde det mesta för varandra. Fram till i höstas har jag och hennes mamma kunnat prata om allt . Reda ut konflikter med barnen, ta ett glas vin, allt som händer i vårt privatliv etc. Dessvärre blev det ett stort gräl mellan tjejerna i oktober och det var min dotter som exkluderades. Min dotter gråter och går till sin pappa. Hon gråter aldrig men detta var droppen efter flera liknande konflikter som jag inte ska gå in på.Mamman till kompisen står bredvid och som jag uppfattar det ser hela situationen. Jag min vana trogen tar upp problemet direkt med henne- förklarar att min dotter är ledsen för kompisen och en annan tjej sprang ifrån henne. Mamman tittar på mig som att hon inte kände mig och säger iskallt - då får din dotter prata med kompisen. Eller så löser vi det på plats som vi brukar säger jag. Hon igen säger - din dotter får lösa det. Jag blev så paff så jag gick därifrån och åkte hem. Timmarna gick och både jag och dottern väntade oss någon respons under kvällen men inte ett ljud. I skolan dagen efter var min dotter låg och hade inte pratat med kompisen på hela dagen av förståeliga skäl. När hon kommer hem är hon blockad av kompisen på snapchat. I deras värld är det ju lite som att säga f*ck you! man har gud och alla människor på snapchat, vän eller ej. Min dotter försöker kontakta kompisen via en annan vän och får till svar att "fatta att jag vill inte prata med dig! Jag kommer igga dig hela mitt liv och det är inte svårt, men fatta någon gång att jag inte vill prata". Sen fortsatte meddelandena i samma ton och min dotter var helt förstörd. Hon säger då till mig att jag skulle kontakta hennes mamma och visa vad hennes kompis skrev. I affekt och med bakgrund av vad som hände dagen innan så skickar jag en printscreen av konversationen där de mest hårda kommentarerna från hennes dotter skrivs och jag skriver "det här är härskarteknik av rang. Väldigt tråkigt att det blivit som det blivit mellan tjejerna.". Får till svar att hon inte ens tänkte svara mig. Varpå jag ansåg att hon flyr utan att vilja lösa något. Sen får jag en vägg av text hur dåligt mitt barn är, att jag alltid skyller på hennes barn, att jag ska görs rent runt egen dörr och att hon var färdig Med mig. Det var det sista hon skrev till mig . Efter detta meddelande jag skolan och beskev problematiken. Kompisen och min dotter fick tala igenom situationen och som lärarna beskrev var min dotter så ledsen att hon hulkade och dom fick dra ut en ursäkt från kompisen. Dom sa tydligt att det var kompisen som sårat min dotter. Tiden gick och vi har undvikit varandra vid matcher, föräldramöten och barnen har fortfarande umgåtts i skolan men aldrig på fritiden. Dom har tagit ett steg från varandra som vänner men ingen drama har varit dem emellan. Dom respekterar varandra helt enkelt.i dagarna fyllde min dotter år och vi avvaktar med kalas eftersom min dotter känner att situationen är så jobbig. Samma dag går kompisen ut med en inbjudan till hennes kalas vars födelsedag är om 3 veckor! Min dotter är den enda som inte blir inbjuden av alla kompisar och vi fick idag veta att det berodde på att mamman inte ville ha dit min dotter. Kompisen ville dock . Den här mamman är uppenbarligen fortfarande blind av raseri och gör allt i sin makt för att fortsätta konflikten. Vi har aldrig sagt nej till hennes dotter, min dotter har t o m frågat om dom ska umgås på fritiden förvisso i grupp men ändå inkluderat henne. Nu min fråga- hur fan går vi vidare? Fastän mitt barn varit den som exkluderats flertal gånger (det har varit ett par liknande incidenter som vi löst unde vägens gång men aldrig att vi vuxna blivit arga på varandra) så fortsätter föräldern i detta fall trycka till och exkludera även om hennes barn velat gå vidare. Jag vet att jag var besviken och arg när det hände men alla (skola, tränare andra föräldrar) anser att den här föräldern med sitt barn är dom som startar konflikter och inte drar sig för att anklaga andra för deras tillkortakommanden. Jag tröstar mig och dottern med att det är inte normal av en vuxen människa att bete sig såhär men det är en klen tröst när dottern blir trampad på.
Reflektioner önskas. Hur gå vidare, hur stöttar jag bäst?
Tack!
