Sovande sambo, sur mamma

Hur mycket accepterar ni er partner tills bägaren rinner över? Både jag och min partner anser att jag är den sura i vårt förhållande. Och ja, jag är sur och tyvärr ganska ofta. Det hela bygger sig på att vi är oense om sömn, pauser och skärm. Vi har två småbarn i förskoleålder och jobbar båda heltid och kontorstider. 

Jag tycker min sambo prioriterar fel då han
-prioriterar sin egen sömn före barnens sovtider. Han går och lägger sig sent om kvällar/nätter och ? behöver? därför sova längre på morgonen, vilket resulterar i att även om barnen vaknar tidigt (som många barn gör) så ligger han kvar och sover och låter dem  vara kvar i sinaspjälsängar eller när jag tar upp dem. Och visst, de är ofta nöjda ett längre tag i sängen men jag tycker det är fel mot dem att tillbringa så lång vakentid  på morgonen i  sängen. Frukosten och resterande dag förskjuts och vi äter frukost på lunchtid och påbörjar inte dagen/aktiviteter förrän när halva dagen har gått (Enligt mig). Om jag istället tar barnen tidigare, börjar dagen tidigare osv får jag i princip göra detta  själv och det anser jag är fel och vill själv inte detta.

-Han vill gärna ta pauser så fort han kan och så fort han får chansen tar han upp telefon och sitter och surfar, även så barnen ser. Ex har vi 2h kvalitetstid med barnen efter förskola och jobb och innan läggning. Jag anser att vi då borde vara med barnen så mycket vi kan. Han tar gärna paus och går ifrån med mobilen under dessa 2h. Jag tycker även att vi inte ska sitta med skärm allt för mycket inför barnen (för att föregå med gott exempel med skärmar). Han tycker inte det är lika viktigt. 

Vi är som sagt oense om dessa prioriteringar och situationer och det gör mig till en surkärring. Han börjar i sin tur att tröttna på mig och att jag hela tiden är sur på honom -vilket jag också tycker är tråkigt. Jag vill  inte vara sur! Jag behöver därför en objektiv syn och åsikter om detta. Var gärna ärliga men också konstruktiva. Behöver jag acceptera hans sätt att leva och vara eller har jag mer ? rätt?? Är det jag som behöver jobba på detta? Samtidigt som jag är trött på delar av hans beteende är han den jag vill leva med och den jag valde att skaffa barn med plus har förhoppning om att leva tillsammans med länge tills vi blir gamla. 

Tacksam för objektiva åsikter!