Kvinna, vad saknar du hos din partner?

Att han inte berättar hur han känner eller mår. Önskar han var djupare och vi kunde prata om saker, blir så mycket missförstånd. 

Att han skulle ha lättare att öppna sig.

En ryggrad.

Han kunde passa på att stå upp mot sin galna syrra en enda gång i livet i samband med farsarvet. Istället gömmer han sig fegt bakom sin lillebror och tycker att han ska ta fajten åt dem båda.

Noll respekt för det agerandet har jag.

Egentligen inte speciellt mycket. Kanske att han var lite mer äventyrlig i sänghalmen, och att han kunde sluta snusa. 

Att han kunde städa och fixa hemma på eget initiativ samt göra det bra. Han är jättefin och fixar allt jag ber honom om direkt, men ser inte sådant själv och vet oftast inte hur man gör saker/glömmer så jag måste lära upp om allt samt kolla till varje gång. Det är utmattande och känns ibland som ett extra barn att behöva uppfostra. 

Att han visar att han vill ha mig med mer än ord. Hade inte klagat på en liten blombukett nån gång eller romantiskt akt, man vill ju inte tvinga fram de så de är väl va de är 

Komplimanger, hålla handen, kramar, kyssar, närhet, smekningar, sex.. Allt har försvunnit och allt saknar jag. 

Med exet:
- att jag fick ha rätt till mina känslor 
- förståelse för mina behov
- närhet utan sex
- lyssna när jag pratade
- inte bli arg för minsta lilla som inte gick enligt hans tanke
- inte få skulden för allt ont i hans liv
- inte bli kallad för fula ord

Med pojkvän-ish:
- att inte kunna träffas när jag vill 

Jag är så otroligt bortskämd med min sambo och han är verkligen helt fantastisk  men något jag verkligen saknar är en man som vill och älskar att gå ner på mig.
Sambon tycker inte om det vilket jag natuligtvis respekterar. Han är heller ej bra på det. (har givit mig oralsex totalt fyra gånger under våra 8 år tillsammans)
Han är dock bra i sängen på det han gör så jag har inget att klaga på egentligen. 
Men om jag hade fått önska fritt så är det väl det jag saknar och det enda som han inte kan ge mig.

Inget. Handen på hjärtat tycker jag att han är perfekt. Lika fantastisk efter 10 år som jag tyckte när vi var nykära. Det betyder inte att han är en perfekt människa. Men han är en perfekt partner för mig och det finns inget som jag stör mig på.

Exakt samma här. Fattar att småbarnsåren förändrar sexlivet och så men att min man bortprioritetar samlivet med mig har påverkat mina känslor för honom.

Finns inget osexigare än en partner som slutar anstränga sig och tar en för givet. Jag orkar inte heller ta upp det då det alltid är jag som ska få bollen i rullning kring allt och jag vill bara för en gångs skull inte vara den som fixar. Men ja, känner jag mig rätt så kommer jag snart att ändå vara den som tar upp det och får bollen i rullning. 

(Innan någon kommer in och kommenterar att jag måste ta hand om mig mer så kanske min man vill ha mig mer: Jag styrketränar 3-5 gånger i veckan, äter bra, är aktiv, tar hand om mig och klär mig snyggt. Jag ser tom bättre ut nu än då vi träffades...)

Jag känner likadant..

Hade gärna sett att han var mer dominant sexuellt.

Komplimanger för annat än min kropp och närhet som inte är sexuell. Saknar kramar och kyssar och smekningar som är av omtanke och kärlek och inte alltid försök till sex.

Ja, precis så är det här med. Jag har påpekat det ett par gånger, men det blir aldrig bättre. Jag försöker även krama honom, visa att jag vill ha mer, men nä, inget får man tillbaka. Har börjat gå i tankarna om man ska börja leta eget snart och ta sig loss från det här. Det enda som gör så jävla ont är att vi har en 4-åring tillsammans. Det sliter i mitt hjärta att tänka på att leva utan honom varannan vecka.. Min älskade lilla pojke..

Att han tittar mindre på teven o prioriterar oss. Bara en liten stund åtminstone.
Att han skulle vilja prata mer, öppna upp sig. 
Komplimanger, lätta strykningar, liksom lite mer närhet i vardagen.
Får inte ens nåt fint, gulligt sms. Men hur kommer det sig att han är så snål mot mig? Han är inte lika snål när han skriver till andra. 

Har en bild framför mig i huvudet. Hur han och jag är bästa vänner och kan prata om allt och skratta tillsammans. Saknar att ha en sån vän. Har inte ens en så nära tjejkompis. Men av olika anledningar så känner jag att jag vill ha en killkompis. Varit med om trauma så det kan vara anledning till att jag känner så. Men hur skaffar man killkompisar som vuxen?!