Självförverkligande eller kollektivt ansvar?

Kan man försörja sig får man väl välja vilket liv man vill. Om det är karriär, familj eller förverkliga sina drömmar är väl upp till var och en.

Sen går det i många fall att kombinera, det går att jobba med sina drömmar, ha jobb och familj parallellt.

Jag tror det är viktigt att ha mål att sträva efter för att inte stagnera. Drömmar och mål brukar ändras och justeras med tiden, men jag har nog aldrig hört att man ska nöja sig för att foga sig och tänka på samhällets bästa?
Att man däremot är självständig och klarar sin vardag är däremot en självklarhet som vuxen, vilka mål man än har.

Det ena förtar inte det andra.
Att försöka förverkliga sina drömmar och tro att det löser sig med försörjning etc med god tro är dock naivt. Allt beroende på dröm förståss, men det finns alldeles för många affärsideer som inte synas och borde förskaffas till papperskorgen direkt. 

Att självständigt stå för sin försörjning är basic men det behöver inte betyda att man inte har drivkrafter och visioner som spretar åt andra håll.

Sen, för att håddra det, tycker jag att de flesta yrken som gör är bra för samhället är värda mer än att sitta på Österlen och dreja och sälja 3 krukor om året.
Naturligtvis handlar det inte bara om inkomstskatt. Jag vill ha fungerande sjukvård med personal, någon som kör tågen, smörjer ett ekonomiskt ekosystem eller vad nu det handlar om.

Om dina drömmar innebär att du skaffar barn utan att kunna försörja dem, och/eller dig själv, utan försörjningstöd är du oansvarig.
Allt kan ju göras på ett ansvarsfullt sätt, det ska inte behöva vara bara det ena eller det andra.

Jag tänkte inte så utan snarare att man kan uppmuntra folk till att självförverkliga sig själva istället för att låta familjen hindra dem. Till exempel att man ger det ett hel hjärtat försök att bli det man vill istället för att falla tillbaka på de vanliga jobben, för att det blir oftast enklare så om man skaffar barn. Om man först utforskar och självförverkliga sina drömmar så kan man i sådana fall skaffa barn senare när man väl kan leva på det.

Som barnlös är det väl bara att köra på. Oavsett om det är företag, uppfining eller konst.  

Ja absolut så håller jag med om att många av de vanliga jobben är viktiga, kanske de viktigaste för samhället. Samtidigt vill man ändå uppmuntra de som drömmer om att kunna självförverkliga sig själva då vi nu faktiskt har möjligheten till det, vilket vi inte har haft på samma sätt förr.

Alla borde sträva efter att självförverkligande sina drömmar. Sen så kan ju dessa drömmar se olika ut. För vissa handlar det om att skaffa en familj. 

Men att tycka att det är egoistiskt eller på andra sätt döma andra för att de väljer sin egen väg (oavsett hur den vägen ser ut) tycker jag är fel. Skörda konsekvenserna av ens vägval är däremot rätt.

En dröm kan vara just en dröm. Jag tycker att man ska respektera att någon inte vill lägga ner hela sin själ i att nå ett mål som är näst intill ouppnåeligt. 

Man måste inte vara, eller försöka vara, exceptionell. Det är okej att vara en alldeles vanlig människa med ett alldeles vanlig jobb.

Vilken typ av självförverkligande har ni pratat om?

Det enda kollektiva ansvaret man egentligen har är att individen säkerställer att alla runt omkring en känner sig trygga.

Sen kan jag tycka att man generellt ska uppföra sig.

Just det med barn och familj. Tror jag inte du behöver fundera så mycket på inom kommande år. Om Sverige fortsätter i den takten det gör. Om du inte är rik, har rika päron eller tjänar fruktansvärt bra.

Vi har enorma bostadsproblem. Där folk numera kämpar för att klara sig. Dyr el, dyra matpriser. En vän till mig fick flytta hem till sina päron. För att hans hyreskontrakt blivit så dyrt. Han klarade inte längre ekonomin. Även om han är evigt tacksam, så förstår han hur oerhört lätt det är att bli hemlös i Sverige numera. Utan dom, hade han förmodligen blivit det. Även om han betalar hyra till dom.
Så är det ju ingen rolig situation. Jag fick genuint ont i magen när jag hörde om detta. Vi börjar få allt dåligare löner, i takt med att allt blir dyrare och vi får mindre för våra pengar. Detta påminner lite om hur det blev i Grekland.

Tro mig, barn och att mäta en mun till. Är inte det första man tänker på. Det handlar allt mer om att överleva. Alla ekonomiska utsvävnader finns inte på kartan. Ny forskning tyder även på att det är just rika och folk som födda in i "rätt familj" som enbart kommer få barn. 

Sen tycker jag att drömmar, och en dröm. Kan vara just att bilda familj för några. Andra kanske drömmer om en karriär, att bosätta sig utomlands etc. Ingen av dessa är fel. Det är viktigt att ha något mål i livet. För att må bra.

Jag tror inte att folk opponerar sig mot att följa sina drömmar. Det som de invönder emot gissar jag snarare handlar om det realistiska och hur man finansierar det. 

Gissar att du ts är den som vill förverkliga dina drömmar och att du har en omgivning som påpekar det negativa.

Frågorna jag har till dig är då 1- vad är det du vill göra? Och 2 - hur ska du klara din försörjning under tiden?

Vem ska försörja dig under tiden du följer dina drömmar?

De flesta med konstnärliga eller kulturella ambitioner och även de som startar eget jobbar med något annat medan de jobbar på sin dröm.

Det är inte så att man bara hux flux är känd och rik, och att inte ha någon mer allmänt efterfrågad utbildning att falla tillbaka på är en stor risk.

På jobbet har jag en egenföretagare inom e-handel, som ändå jobbar som hyrresurs lite då och då för att inte tappa kontakten med arbetslivet.

Arkeologerna på en tidigare arbetsplats har alltid haft problemet att gräver i Norden gör man bara på sommarhalvåret på projektanställning. Sen måste man äta även på vintern och får då ta något skitjobb, vad som helst, för att hålla sig och sin dröm vid liv. Väljer man den karriären blir man ofta inte fast anställd förrän vid 50 och bolån kan bli svårt att få.

Jag känner vidare två personer som jobbat sig till ekonomiskt oberoende och nu inte behöver arbeta med avlönade saker så länge de håller sig inom sina ekonomiska ramar, men det har klart tagit ett antal år och uppoffringar att komma dit.

Att sätta mål är första steget oavsett vad man vill uppnå, men de flesta som lyckas har både en plan A, B och C.

Man ska följa sina drömmar, men inte leva i en drömvärld.

Man måste kunna försörja sig själv och ta hand om sig själv, och det är varje vuxen individs egna ansvar. Gör man det kan man övrigt leva precis som man vill.

Jag är inget fan av jantelagen. Jag vill att människor bejakar sina intressen, tillåter sig själva att utvecklas, strävar mot mål och njuter av livet. Samtidigt måste man förstå att alla ens drömmar kommer inte att uppfyllas - det finns ingen som får allt. Det gör en ödmjuk inför ens egna framgångar.

Jag kom att tänka på när jag var ung och jobbade i hemtjänsten på kvällar och helger. Nästan alla mina kollegor höll även på med något kreativt: musik, teater, konst, skrivande (inte jag dock, som pluggade teknik ), men de kunde ju inte försörja sig på det så de jobbade i hemtjänsten också. Och det tycker jag är helt normalt, man kan fokusera på det man verkligen brinner för, men samtidigt måste man ju försörja sig och då är det ju bra att göra det genom något samhällsnyttigt arbete.