Jeppot

Sat 4 Jan 19:18

32 svar

Tonårs-son, tappar kontakten

Hej, detta är inte något nytt men det är nytt för mig och jag vet inte var jag ska vända mig. Jag är frånskild sedan 13 år tillbaka och jag har inte nån ny relation. Efter skilsmässa så var jag tvungen att flytta tillbaka till Stockholm där vi bott i 10 år tidigare för att kunna sköta jobbet. Jag hade hoppats på att ex fru också skulle flytta tillbaka men det blev inte så och det innebar att jag inte kunnat ha barnen VV som jag alltid önskat och jag har sörjt detta varje dag sedan dess, det är min största sorg i livet. Jag har dock träffat dem varje vecka och de har bott hos mig minst VV helg och lov.

Till saken:

Barnen är nu i tonåren och det inbär att de söker sina egna vingar och det är i sundhetens tecken. Min son har dock agerat ut på sistone och haft en extremt brist på respekt vilket resulterat i att jag markerat vart gränserna går och det kulminerade innan jul då jag var tvungen att bli riktigt förbannad.

Sen dess så är kontakten mellan honom och mig helt fryst. Min son är mycket lik mig, väldigt känslig och introvert, så jag förstår honom. Som förälder är det olidligt att inte nå fram. Han vägrar att prata.

Jag har försökt prata med mitt ex men hon pratar inte heller med mig sedan länge då hon har en ny relation och jag känner att jag blir utfryst och baktalad av henne och hennes nya partner och att barnen färgas av detta? Jag blir alltid tvungen att rätta mig efter mitt ex vilja och så var det då vi var i en relation och det var därför jag var tvungen att lämna till slut, jag försökte i 12 år (+4år). Det får räcka.

Jag känner mig underminerad som förälder p g a att jag inte har nån ekonomi efter skilsmässan, inget socialt liv, ingen ny partner, kämpar med depression, dålig ekonomi, baktalad av ex och hennes nya familj.

Jag läser mellan raderna att sonen tycker att jag är en looser och är besviken på mig (att jag inte är framgångsrik?).

Jag blev själv lämnad då jag var liten, 2 år gammal och har växt upp med en dysfunktionell morsa så jag har inte nåt facit men då jag blev pappa föll allt på plats. Jag upptäckte plötsligt vad det innebär att älska sitt barn och vilken kraft det finns i att bli förälder, jag gråter nu och varje gång jag tänker på barnen.

Jag känner att jag håller på att förlora det sista som betyder nåt för mig och jag vet inte hur jag ska nå fram till min fina pojk igen.

Tacksam för råd.

Anonym (G)

Sat 4 Jan 19:51

#1

Hej!
Överväger att hitta ett jobb i samma stad där dina barn bor och gå tillbaka till att träffa dem varannan vecka. Varannan helg är för sällan och gör så klart att er relation blir mer ytlig. Du behöver finnas där i vardagen

Anonym (Granbarr)

Sat 4 Jan 20:11

#2

I ditt läge skulle jag i första hans ta hand om mig själv och se till att rycka upp mig och inse att du har alla möjligheter att få ett gott liv genom att börja i andra ändan.
Se över möjligheter till nytt jobb, hitta ny bostad, flytta närmare dina barn, få bättre hälsa psykiskt med tex mediciner och samtalskontakt . Du har allt att vinna på att dig ur den sits du sitter i och därmed win-win i kontakt med sonen när du kan träffa honom på daglig basis till och med och kan ta ansvar för honom på annat sätt

Jeppot

Sat 4 Jan 22:10

#3

Det finns inga jobb ute på vischan där ex valt att bo med barnen. Jag bor sedan en tid där just för att få en bättre relation med barnen men det finns inga jobb där, inga alls. Jag har sökt jobb i 7 års tid i närheten av barnen men det finns inga. Jobben finns i Stockholm, eller annan storstad inom min profession.

Angående samtalsstöd så har jag sökt stöd sedan maj 2020 men det har inte lett nånvart alls. Jag har full koll på min egen problematik vet jag behöver göra för att vara den bästa förälder jag kan. Men ibland behöver man hjälp från medmänniskor. Det är därför jag postade tråden

Mkay

Sat 4 Jan 22:43

#4

Jeppot skrev 2025-01-04 22:10:50 följande:

Det finns inga jobb ute på vischan där ex valt att bo med barnen. Jag bor sedan en tid där just för att få en bättre relation med barnen men det finns inga jobb där, inga alls. Jag har sökt jobb i 7 års tid i närheten av barnen men det finns inga. Jobben finns i Stockholm, eller annan storstad inom min profession.

Angående samtalsstöd så har jag sökt stöd sedan maj 2020 men det har inte lett nånvart alls. Jag har full koll på min egen problematik vet jag behöver göra för att vara den bästa förälder jag kan. Men ibland behöver man hjälp från medmänniskor. Det är därför jag postade tråden

Hur långt från Stockholm är vischan? Är det inte ett alternativ att pendla? Bor själv långt utanför Stockholm och det går ganska snabbt att ta sig in. Kommer man längre ut än så så kommer man till större städer (Södertälje, Uppsala, Nynäshamn) och där finns det väl också jobb som man kan pendla till? Eller om hon bor i andra delar av Sverige på vischan finns väl också storstäder på rimligt avstånd därifrån? Skaffa en bil om det krävs och du inte har en.

Anonym (Granbarr)

Sat 4 Jan 23:00

#5

Med all respekt tror jag att det är ditt mående som gör att du lite fastnat i din situation och inte riktigt ser alla möjligheter som ändå finns ùtan bara tycker allt är svårt och jobbigt. Kanske är det också det som din son märker på dig så att er kontakt blir svårare än den behöver vara.

Hur mycket gör du rent konkret för att ta dig ur din sits? Söker du aktivt alla typer av jobb? Letar du på alla intilliggande orter och samhällen och kommuner? Har du sökt hjälp av psykiatrin på flertalet vårdcentraler i hela regionen i jakt på kurator? Apparna Mindler och Kry? Företagshälsovård?

Jeppot

Sat 4 Jan 23:08

#6

Det är i bästa fall 1,5 timme enkel väg, så minst 3 timmar varje dag. Är pendel inställd så är det mer, och SL har inte nån vidare track record direkt med inställda avgångar. Det är inte värdeskapande tid. Jag kan inte tillräkna mig tiden som arbetstid heller tyvärr vilket ger 12-13 timmars dagar vilket gör att jag inte har nån tid för barnen ändå. Har inte råd med bil, finns ingen parkering här som inte kostar mindre än 2500kr/mån (hyrd parkering i BRF) att åka in till Stockholm via E4 från norr är bara att glömma då har du minst 3 tim enkel väg, soppa kostnad/vägtull= minus 12 000 kr/mån minst.

Tack för förslag ändå.

Anonym (G)

Sat 4 Jan 23:12

#7

Har du funderat på att skola om dig? Du kanske kan läsa en utbildning på distans som ger dig en annan typ av jobb? Pluggar du på distans och flyttar närmare barnen kommer du plötsligt få mycket mer tid över för dem.

Mkay

Sat 4 Jan 23:16

#8

Jeppot skrev 2025-01-04 23:08:30 följande:

Det är i bästa fall 1,5 timme enkel väg, så minst 3 timmar varje dag. Är pendel inställd så är det mer, och SL har inte nån vidare track record direkt med inställda avgångar. Det är inte värdeskapande tid. Jag kan inte tillräkna mig tiden som arbetstid heller tyvärr vilket ger 12-13 timmars dagar vilket gör att jag inte har nån tid för barnen ändå. Har inte råd med bil, finns ingen parkering här som inte kostar mindre än 2500kr/mån (hyrd parkering i BRF) att åka in till Stockholm via E4 från norr är bara att glömma då har du minst 3 tim enkel väg, soppa kostnad/vägtull= minus 12 000 kr/mån minst.

Tack för förslag ändå.

Så SL säger mig att hon på vischan runt Stockholm och har 1,5 h in kollektivt. Och du bor i Stockholm. Varför kan inte barnen bo vv hos dig då?

om du flyttar ut på vischan kanske du har råd med bil? Men 1,5 h ut (kollektivt) har jag svårt att förstå varför du måste flytta för att ses mer med barnen.

Och oavsett är 1,5 h pendling åt ett håll inte så ovanligt, särskilt kring Stockholm. Själv pendlar jag 1 h 5 min åt ett håll. Om du måste flytta dit för att umgås med barnen mer, är inte det värt den längre pendlingen? Är det inte mer värdeskapande med längre pendling och få umgås mer med barnen än kortare pendling och förlorad kontakt med dina barn?

Jeppot

Sat 4 Jan 23:16

#9

Anonym (Granbarr) skrev 2025-01-04 23:00:08 följande:

Med all respekt tror jag att det är ditt mående som gör att du lite fastnat i din situation och inte riktigt ser alla möjligheter som ändå finns ùtan bara tycker allt är svårt och jobbigt. Kanske är det också det som din son märker på dig så att er kontakt blir svårare än den behöver vara.

Hur mycket gör du rent konkret för att ta dig ur din sits? Söker du aktivt alla typer av jobb? Letar du på alla intilliggande orter och samhällen och kommuner? Har du sökt hjälp av psykiatrin på flertalet vårdcentraler i hela regionen i jakt på kurator? Apparna Mindler och Kry? Företagshälsovård?

Tro mig. Jag har gjort och gör allt i min makt och sökt hjälp sedan 2020-05-02 men det är tyvärr svårt att få kompetent och adekvat hjälp. Man behöver vara i princip suicid för att få hjälp men knappt då heller. Det kostar för mycket. Där jag bor nu så finns ingen hjälp, kompetensen är noll, tyvärr.

Anonym (T)

Sat 4 Jan 23:20

#10

Jag tycker att du ska fortsätta att höra av dig till din son även om du får dålig respons, bara tala om att du älskar honom. Om han inte svarar eller om han säger ifrån, backa några dagar och låt honom vara ifred.

Bemöt dumma kommentarer som att du inte är tillräckligt framgångsrik med att förklara för honom att det inte är det viktigaste i en relation utan att det viktigaste är att man finns där för varandra och visar att man bryr sig om. Ifall han tycker du är jobbig om du ringer så hör av dig på annat sätt, skicka en bild lite då och då, fran din morgonpromenad på en vacker vy, på ditt husdjur om du har något eller på något annat kul du ser eller gör och berätta lite om det du skickar tex "är ute och går med hunden x, titta vad vi såg imorse", "ute och åker skidor, titta vad mycket snö vi har" och avsluta med att du älskar honom och hoppas att ni kan ses eller höras snart.

Sen kan du behöva överväga att flytta närmare dina barn. På de flesta ställen finns jobb åtminstone på pendlingsavstånd till någon mellanstor stad.

Tonårs-son, tappar kontakten

INNEHÅLL