Ingen gillar mig egentligen

Har kommit underfund med att ingen gillar mig egentligen överhuvudtaget. 

Om jag skulle försvinna imorgon så skulle ingen upptäcka det på minst 1v. Visst arbetet hade ju försökt nå en men ingen hade kommit o knackat på dörren och frågat hur jag mår. 

Egentligen förstår jag inte varför ingen gillar mig riktigt. 

Försöker göra allt för dom (nu den) som finns i min närhet. Men kommer t om på den sista personen att sitta och prata skit bakom min rygg till sina kompisar. 

Jag är inte överdrivet komplicerad, ser okej ut och kan prata och skratta med. 

Brukar ofta få förundrade blickar ifrån båda könen i början, men det känns som att de alltid väntar på något stort ifrån mig, något jag varken vet vad dom förväntar sig eller något jag har kapacitet till att överraska med. 

O sedan när jag inte är o förblir mer än mig själv så känns det som att de blir besvikna på mig. Utan att jag har gjort något fel. 

Jag kan inte relationer och har insett att jag aldrig kommer få den största drömmen jag alltid har haft, en riktig kärn familj och ha lite djur. 

Jag är inte dryg, är inte elakt ärlig och jag hjälper till när det behövs. 

Jag vet inte längre. Har stängt mig ute ifrån allt vad gällande socialt har med att göra. Så egentligen spelar det ingen roll. Det har ju varit såhär sedan jag föddes (ärligt talat) 

Men kom bara att fundera lite på om det här idag igen, varför liksom? Förstår det inte.