Den jag älskar vill egentligen inte leva

Innerst inne, då. Hon lever, hon gör det man "ska", med nöd och näppe. Men hon har en attityd inför livet som är så vilt främmande för mig. Jag kan bara förklara det med att hon känns "färdig". 

För mig är livet något man kämpar för med näbbar och klor. Hon har bokstavligen sagt att det är något hon inte skulle göra, för egen del. Att om hon skulle få någon sjukdom som typ cancer så skulle hon leva som vanligt tills hon dog, inklusive för egen hand om det blev för svårt/hon fick för ont. Hon har sagt att det inte är hennes ambition att leva så länge som möjligt, bli 100 år gammal. Men det är på sätt och vis min abition så jag har svårt att förstå henne.

Hon talar inte gärna om det här, så nu frågar jag er: Är det någon här som förstår henne och kan förklara lite vad som möjligen rör sig i hennes huvud? Varifrån kommer en sån inställning? Liksom, yolo, fast på fel sätt?