Försummad som barn, hur blev du som förälder?

Jag har nyligen fått mitt första barn. Har därför tänkt en del på min egen barndom.

Det jag minns mest är att jag ofta kände mig ensam, otrygg och avvisad. Mina föräldrar separerade när jag var i 2-årsåldern och jag bodde sen hos min mamma som var väldigt upptagen med sig själv (psykiska problem och npf). Hon orkade inte med mig och stängde ofta in sig i köket för att vara ifred. Jag blev ignorerad och fick klara mig mycket själv från när jag var väldigt liten.

Min mormor, som inte tyckte om mig, var ofta barnvakt. Hennes uppfostringsmetod var barnaga (örfilar, stänga in i mörka skåp, duscha med kallt vatten) och elaka kommentarer. Hon pratade alltid om mig som att jag var stygg och onormal.

Min mamma flyttade runt och jag gick aldrig mer än något år i varje skola förrän i högstadiet. Jag var alltid ny i klassen och hann sällan få någon nära kompis. Jag fick heller inte ta hem kompisar och aldrig ha något födelsedagskalas.

Jag har mått bättre som vuxen än som barn men jag har haft svårt att skapa och förhålla mig till nya nära relationer. Jag har svårt att känna tillhörighet och känner mig ofta oönskad i olika sammanhang, oavsett om jag egentligen är det eller inte.

Mina associationer till att vara barn har varit väldigt negativa, jag minns mest hur isolerad och oönskad jag kände mig. Men jag vet att det inte behöver vara så och jag vill ju att mitt barn ska få helt andra upplevelser än mig.

Hur har ni andra som blivit försummade som barn fungerat som förälder?

Jag tror att hur man bli som förälder beror väldigt mycket på om man förstår vilka fel ens föräldrar gjorde. Du lär inte göra samma sak mot dina barn som gjordes mot dig, då du förstår att det var felm och påverkat dig negativt. Och om du skulle göra något som gjordes mot dig, som "i affekt" eftersom det sitter inne hos dig, kommer du veta att det var fel och därmed försöka undvika det i framtiden.

Jag blev nog emotionalt försummad som barn. Mina föräldrar är helt empatilösa och att prata känslor fanns inte. En gång i mitt liv sa min mor till mig att hon älskar mig och då var det mer en anklagelse än en kärleksförklaring.
Tack och lov blev jag medveten om hur fel det är innan jag fick barn och såg aktivt till att göra annorlunda med dem. Visst har jag många brister när det gäller att prata känslor, men jag har i alla fall gjort det betydligt bättre än mina föräldrar och framförallt har jag sett till att oftast säger till mina barn att jag älskar dem. Inte baere som "rutin" (som under nattningen) utan spontant, så att det betyder något.

Försummad som barn, hur blev du som förälder?

INNEHÅLL