Skuldkänslor för saker jag inte rår för.
Som lite bakgrund kan säga att jag har under några år jobbat med en del trauman från barndomen samtidigt som jag har fått hantera tragedin som mina döttrar råkade ut för genom deras mors bortgång.
Bland dessa trauman är det att jag drog väl en nitlott rent medicinskt genom att jag föddes med läpp-käk-gomspalt och vid sex veckors ålder överlevde jag nästan inte en bakteriell hjärnhinneinflammation (jag fick en till när jag var 28) som lämnade bland annat en hörselnedsättning och en skada på motorik och balans. På det fick jag reumatism som sexåring.
Detta ledde till att det blev en hel del sjukhusbesök under uppväxten och min mormor som redan var en stor del av min äldre halvbrors liv när min far och mor träffades bodde mycket hos henne och hon var väldigt duktig på att berätta både för honom och senare för mig hur hans liv påverkades negativt till den nivå att han ansåg att hans barndom tog slut med att jag föddes. Och hennes ord ekar väl än idag i mina öron och har börjat komma ikapp.
Jag förstår min bror men funderar ändå över om min mormors ord till mig var berättigade om hur jag förstörde hans barndom?
Kan som referens säga att hon och min far avskydde varandra som pesten och gjorde att jag inte direkt var henens favoritbarnbarn och jag åkte på ett möte med den förening som jag satt i styrelsen med istället för att gå på hennes begravning när datumen krockade