Söker någon som också har relationsproblem.

Jag är  i lite liknande situation som du.

Inte riktigt i samma situation som dig men har det skakigt i min egen relation nu.
Har äldre barn. (tonåringar)

Pratar gärna om hur man har det och hur valet av att lämna eller ej kan vara svårt eller jobbigt.

Jag är i en liknande situation där min partner tyckte att jag var för krävande med närhet, jag är väldigt fysisk, tycker om kramar, sex, en hand på rumpan, en smekning när man går förbi osv men partnern uppskattar inte det. 

Fick ofta frågan på slutet varför vi inte hade sex längre, jag hade slutat försöka och tog hand om det själv istället... 

Har också småbarn och det gör så ont att behöva vara utan 50% av tiden! 

Du behöver prata med honom med kanske med någon av hans familj, syster, far etc...
Jag märker med vad du berättar att du gifter dig för tidigt. Ungar i nuförtiden gifter sig så tidigt liksom man går till affären. Man behöver leva med personen ett tag innan dess, känna personen på riktigt innan dess. 
Äktenskap är inte hela världen, man är inte tvungen att gifta sig. 
Du behöver tänka redan alternativ att skilja sig för han verkar inte respektera dig, älska inte dig etc...
Varför lida där? 

Jag lämnade en väldigt dålig relation i våras. Det gick så pass långt att det var enda alternativet, annars riskerade jag att förlora mina barn. Jag hade under hösten året innan sagt att jag inte orkade längre men inte tagit steget fullt ut av olika anledningar. Mina barn är lite äldre än dina (mellanstadiet). 

Jag och exet var tillsammans i dryga 20 år. Enligt honom så är jag roten till allt ont, hans humör, hans alkoholproblem, jag tog inget ansvar, jag fick höra fula ord när jag gjorde något fel, fick inte vara på dåligt humör eller låta fel. 

Jag ville ha närhet men all närhet skulle leda till sex. Älskar att sova nära men det fick jag inte heller för "det blir för varmt". 

Barnen ville inte ta hem kompisar eftersom de inte visste hur pappa skulle vara utan följde med kompisar hem istället efter skolan. 

Sedan vi flyttade har det knappt gått en vecka utan att det minst en dag i veckan är åtminstone ett extra barn här hemma. Jag har fått höra att jag är gladare, har mer tålamod och är tramsigare (busar mer med barnen).

Detä är med pappa på lov och ungefär varannan helg då han flyttat så att det inte fungerar med skolan att bo varannan vecka (för långt avstånd, tydligen också mitt fel). 

Han ville att vi skulle gå i parterapi nu när jag till slut sa stopp. Det flertalet gånger jag föreslagit det tidigare genom åren har det viftats bort med att "det behövs inte, det är bara att du ändrar dig så har vi inga problem".