Nu kan jag inte ens säga det. Jag har en massa diagnoser och sjukdomar så att hälften hade räckt! Utåt sett så verkar jag vara vilken kille som helst, men skrapar man lite på ytan så märker man att allt inte står rätt till. Jag försöker vara så "normal" jag kan, men det är svårt och jag lever ett begränsat liv tack vare mina åkommor.
Jag ville bara få skriva av mig lite så snälla, var inte taskiga.
Jag har också massa diagnoser och sjuldomar. Jag får ofta höra hur bra jag har det som inte behöver jobba, får pengar för att gå och dra, bara göra roliga saker osv. Men det min omgivning har svårt att förstå är att de bara ser mig mina bästa dagar. Visst, de kanske ser att jag kanske spenderar 4 timmar på lördagen med att gå i centrum och (fönster)shoppa, ta en fika, kanske till och med går på bio. Men de ser inte att jag knappt tar mig ur sängen på söndagen, inte kommer utanför dörren på måndagen och gåt till mataffären med rollator på tisdagen, OM jag orkar.
För mig har två diagnoser tillkommit som vuxen, och rent socialt har jag nog aldrig varit riktigt helt normal. Det man tog för givet, är inte självklart längre. Man får inblickar i sidor av livet man hade velat vara utan. Helst hade man velat fortsätta vandra på naivitetens väg. Vad säger man egentligen som tröst? Att i sårat hjärta fördunklas varandets skönhet ibland, bildar en disharmoni. Att förräderiets ögonblick av insikt förvanskas av tårars hetta. Vad väger en upplevelse? Skapa det lilla, det enkla, i vecken mellan drivande hopplöshet och förintande maktlöshet. Låt de bli fler, ännu fler. Där intet är något och allt kan vara. Skapa ett nytt rike. Lycka till.
För mig har två diagnoser tillkommit som vuxen, och rent socialt har jag nog aldrig varit riktigt helt normal. Det man tog för givet, är inte självklart längre. Man får inblickar i sidor av livet man hade velat vara utan. Helst hade man velat fortsätta vandra på naivitetens väg. Vad säger man egentligen som tröst? Att i sårat hjärta fördunklas varandets skönhet ibland, bildar en disharmoni. Att förräderiets ögonblick av insikt förvanskas av tårars hetta. Vad väger en upplevelse? Skapa det lilla, det enkla, i vecken mellan drivande hopplöshet och förintande maktlöshet. Låt de bli fler, ännu fler. Där intet är något och allt kan vara. Skapa ett nytt rike. Lycka till.
. Jo, man kan ju undra i alla fall. Jag känner mig i alla fall väldigt begränsad, som sagt och jag orkar knappt med någonting längre.
Jag har också massa diagnoser och sjuldomar. Jag får ofta höra hur bra jag har det som inte behöver jobba, får pengar för att gå och dra, bara göra roliga saker osv. Men det min omgivning har svårt att förstå är att de bara ser mig mina bästa dagar. Visst, de kanske ser att jag kanske spenderar 4 timmar på lördagen med att gå i centrum och (fönster)shoppa, ta en fika, kanske till och med går på bio. Men de ser inte att jag knappt tar mig ur sängen på söndagen, inte kommer utanför dörren på måndagen och gåt till mataffären med rollator på tisdagen, OM jag orkar.
. Jo, man kan ju undra i alla fall. Jag känner mig i alla fall väldigt begränsad, som sagt och jag orkar knappt med någonting längre.
Jag borde nog bli utredd för något, men jag fortsätter spela för jag vill inte veta exakt hur onormal jag är.
Jag borde nog bli utredd för något, men jag fortsätter spela för jag vill inte veta exakt hur onormal jag är.
Jag har ett medfött dolt fysiskt handikapp som påverkar mig väldigt mycket. Självklart fysiskt men också mentalt. Ingen kan se på mig att jag är sjuk. Några väl utvalda personer i min omgivning (som inte är familj) vet, men annars brukar jag inte berätta det för vem som helst. Jag vill inte bli stämplad som "hon den sjuka" utan istället bli bedömd utifrån vem jag är som person. Min chef behöver veta, ifall jag blir dålig, men kollegorna behöver inte veta allt. Typ så.
Jag har haft den här sjukdomen sen jag föddes och hade inte supermycket besvär fram till att jag var 25, sen blev jag sämre i ganska rask takt. Det kändes jobbigt att förklara för folk hur det var och jag tog på mig en mask när jag umgicks med andra eller var på jobbet, men jag tror också att det var någon slags överlevnadsstrategi, att få vara glad en stund och inte tänka på kroppen. Men jag tror få fattade hur dålig jag var bara baserat på hur jag såg ut och betedde mig.
En period var jag jättejättesjuk och gick även in i en djup depression eftersom det kändes som att allt gick utför så snabbt, och jag kände att det aldrig skulle bli bättre. Precis då, när jag behövde det som mest, kom en ny medicin som jag fick prova som förändrade allt.
Jag måste fortfarande leva med sjukdomen men jag är inte dödssjuk, och många av mina problem har näst intill försvunnit. Däremot är kroppen såklart påverkad av att ha varit sjuk så länge, och det finns vissa fysiska saker som jag aldrig kommer kunna göra.
Jag tror att erfarenheten att ha varit väldigt, väldigt sjuk har gjort mig mer ödmjuk och tålmodig gentemot andra människor. Eller så är det ett personlighetsdrag jag har. Men lite; om folk inte kunnat se på mig hur helvetes dåligt jag mår, vem är jag att döma andra när jag inte ser vad dom går igenom privat?
Jag kommer aldrig vara "normal". Jag vet inte hur det känns att leva ett friskt liv. Och få kommer kunna sätta sig in i vad jag gått igenom, och delvis fortfarande går igenom. Så jag har bara accepterat det. Har däremot haft problem med att släppa in andra på djupet, i perioder, och har haft lite svårt att ha förhållanden eller ens tillåta mig själv att få känslor. Eftersom jag känt att "vem vill ha det här trasiga?". Är också svårt att fokusera på förhållanden när all ens energi går åt till att överleva. Jag har varit väldigt rationell och inte tillåtit mig att drömma och fantisera.
Nu när jag mår lite bättre så övar jag på att göra det.
, 
Jag har ett medfött dolt fysiskt handikapp som påverkar mig väldigt mycket. Självklart fysiskt men också mentalt. Ingen kan se på mig att jag är sjuk. Några väl utvalda personer i min omgivning (som inte är familj) vet, men annars brukar jag inte berätta det för vem som helst. Jag vill inte bli stämplad som "hon den sjuka" utan istället bli bedömd utifrån vem jag är som person. Min chef behöver veta, ifall jag blir dålig, men kollegorna behöver inte veta allt. Typ så.
Jag har haft den här sjukdomen sen jag föddes och hade inte supermycket besvär fram till att jag var 25, sen blev jag sämre i ganska rask takt. Det kändes jobbigt att förklara för folk hur det var och jag tog på mig en mask när jag umgicks med andra eller var på jobbet, men jag tror också att det var någon slags överlevnadsstrategi, att få vara glad en stund och inte tänka på kroppen. Men jag tror få fattade hur dålig jag var bara baserat på hur jag såg ut och betedde mig.
En period var jag jättejättesjuk och gick även in i en djup depression eftersom det kändes som att allt gick utför så snabbt, och jag kände att det aldrig skulle bli bättre. Precis då, när jag behövde det som mest, kom en ny medicin som jag fick prova som förändrade allt.
Jag måste fortfarande leva med sjukdomen men jag är inte dödssjuk, och många av mina problem har näst intill försvunnit. Däremot är kroppen såklart påverkad av att ha varit sjuk så länge, och det finns vissa fysiska saker som jag aldrig kommer kunna göra.
Jag tror att erfarenheten att ha varit väldigt, väldigt sjuk har gjort mig mer ödmjuk och tålmodig gentemot andra människor. Eller så är det ett personlighetsdrag jag har. Men lite; om folk inte kunnat se på mig hur helvetes dåligt jag mår, vem är jag att döma andra när jag inte ser vad dom går igenom privat?
Jag kommer aldrig vara "normal". Jag vet inte hur det känns att leva ett friskt liv. Och få kommer kunna sätta sig in i vad jag gått igenom, och delvis fortfarande går igenom. Så jag har bara accepterat det. Har däremot haft problem med att släppa in andra på djupet, i perioder, och har haft lite svårt att ha förhållanden eller ens tillåta mig själv att få känslor. Eftersom jag känt att "vem vill ha det här trasiga?". Är också svårt att fokusera på förhållanden när all ens energi går åt till att överleva. Jag har varit väldigt rationell och inte tillåtit mig att drömma och fantisera.
Nu när jag mår lite bättre så övar jag på att göra det.