Ni som förlåtit

5 år har gått och det påverkar fortfarande mycket av vårt äktenskap. Jag är glad för att du verkar ha det betydligt lättare att ta dig igenom det, 

Ja, tilliten får sig en rejäl törn och det påverkar långsiktigt. 

 På vilket sätt påverkar det er idag? 

Jag tror att det varit ?lätt? för att det var några minuter av att ryckas med. Han kände aldrig något för henne, ljög aldrig för mig, planerade det inte, det berodde inte på nåt han saknade i vår relation. Men det är absolut ett sår i mig. 

Fast....att vara kåt och ryckas med och ta aktivt  beslut ÄR att ha känslor . Annars skulle han inte gjort det.  

Med tanke på hur du beskriver det i din trådstrt känns det som att du fortfarande är i steget av förnekelse . Att sopa det under mattan,, inte prata om det , tro på att det inte fanns känslor osvv...och tro att det betyder förlåtelse är att förneka allvaret.  För han har väl förstås inte fått några konsekvenser av det heller just därför?  Han kommer undan med otrohet genom att tysta ner det och inte prata om det? 

Att landa i verkligheten efter otrohet kan ta fler år innan självinsikt når ens själ och käftsmällen kommer och man trillar ihop av sorg och besvikelse och obeskrivligt smärfull insikt och man grälar i månader . 

Om du vill förlåt måste du vara beredd på att prata om elefanten i rummet och att båda tar konsekvenserna av  det han gjorde mot dig. Du är nog inte riktigt där än
 

Mitt ex var otrogen, det bidrog nog till att vi separerade. Hon ville ha någon ny, jag blev djupt sårad.

Och jag känner fortfarande ett styng i hjärtat, 27 år senare. Svek svider.

Första gången hade jag "glömt" fast det tog lång tid... År. Det gjorde mest ont att veta att han var kär i henne. Småningom ville jag inte märka små signaler tills de blev oundvikliga. Under Coronapandemin visade sig alla brister på vår äktenskap. Vi separerades. Det gjorde så mycket ont, både fysiskt och psykiskt men det gick över. Det kanske inte blir så i ditt fall . Det finns relationer där saker fungerar igen. Inga regler finns.

Det låter som du förtränger händelsen och bortförklarar det som har hänt, för att inte bli sårad. För att det är för svårt för dig att hantera just nu, eftersom du har blivit sviken av den du älskar. Skulle föreslå att en samtalskontakt, för att bearbeta allting. Du är värd att må bra. 

Jag tror inte att jag förnekar eller förminskar, jag har tvingat mig att känna och tänka allt och vi har pratat om det och pratar om det när jag behöver. Första veckan var akut sorg och chock, jag tappade 3 kilo och grät så fort jag inte höll igång med jobb och barn. Jag tror absolut inte att vi är över det, men jag har accepterat att det hänt och jag litar på min man och vi har en fungerande vardag där jag känner mig trygg och älskad. Jag är inte rädd för att prata och känna, vi har gjort det när jag haft behov av det. 

Tilliten är förstörd. Han har försökt att bygga upp men mina känslor har svårt att gå vidare. Förlåta gör jag aldrig, men jag tror och hoppas att jag åtminstone kan gå vidare en dag

Jag hade inte kunnat förlåta otrohet.
Bara tanken att han rör henne, njuter av henne, går ner på henne, visar henne uppmärksamhet och får henne att känna sig snygg och speciell genom att bedra mig för hennes skull, skulle aldrig kunna få mig att förlåta honom.
Tanken att hon känner sig så överlägsen och bättre än mig att min man väljer att spendera kvällen med henne medans jag kanske sitter hemma och försöker natta våra barn, och att det är min egen man som får henne att känna så istället för att den kvällen kanske försöka göra något för mig istället. Han skulle kunna välja en annan väg den kvällen, fixa barnvakt och boka ett hotell för mig och honom så att vi ska få den stunden istället för att ge det till en annan kvinna.
( Nu vet inte jag hur deras otrohet gick till, hur, när och varför, men spekulerar bara)
Men som sagt, jag kommer leva fram tills jag är 80 + förhoppningsvis och i min värld vill inte jag spendera dessa år med en man som har svikit mig, jag vill inte ligga på dödsbädden och ångra att jag aldrig lämnade en man som förnedrade mig, som valde bort sin familj för lite njutning.
Men det är jag det, så tänker jag!