5åring hade en kompis över..

Känner inte igen mig, men förstår ändå hur du känner. Att ens barn blir utanför är bland det jobbigaste som kan hända.

Hoppas detta leder till att han får en kompis på förskolan.

Fattar precis. Ingen gör en så glad som när det går bra för ens barn och de är glada och lyckliga. I synnerhet om det är ett område där de haft det kämpigt.

Njut av din glädje och gläds med sonen att han får uppleva att ha en kompis att leka med!

Hej,

Tror jag kan förstå, iaf lite. På helgerna brukade vi springa runt med vår äldsta till alla lekparker i området där vi bor, i jakt på nån förskolekompis för honom att leka med, för att han skulle få en chans att "öva" på sina sociala färdigheter. Han var ingen naturbegåvning direkt om man säger så...

Om det är nån tröst så började det släppa för vår när han var ca 4.5, och han började då kunna leka mer med andra barn. Och vid dryga 5 kunde vi helt plötsligt lämna honom på förskolan som alla andra (det hade då gått över 4 år av gråt, skrik och panik vid lämning varenda, varenda dag).

Så förhoppningsvis släpper det snart för ert barn! 

Tänker på min bror som var mycket ensam när han började skolan. Mamma kunde ha ärende en bit bredvid skolan och såg honom ofta gå runt ensam på skolgården.

Idag - ett antal år senare - är han extremt social och har ett stort umgänge. Det lossnade faktiskt inte helt förrän på gymnasiet, men särskilt på universitetet. 

Det är jättebra att göra som du gör och bjuda hem kompisar för att främja kamratskapen. 

Jag förstår dig! 

Mitt barn har också svårt med det sociala. Det var i fyra-femårsåldern ungefär det lossnade. Personalen uttryckte det som att mitt barn stod bredvid och ville vara med i leken men inte förstod hur man gör. Så personalen hjälpte till och så småningom blir det bättre. Idag går mitt barn i högstadiet och ska utredas för npf. Hen har många vänner men orkar sällan träffa kompisar utanför skolan. Det går åt så mycket energi att vara med andra.