Tråd för oss föräldrar till barn med ångest/psykisk ohälsa

Hon stimmar inte då?

Hej! Tycker det är bra att du skapat denna tråd. 
Min son lider också av ångest, han är 12 år. 
Vi har också gått till psykolog nu vid 2 tillfällen, med hjälp av kuratorn fick vi via en väg in ett samtal till barn & ungdoms hälsa.. vi har fått lite övningar tex ace han ska göra då han får ångest osv. 
Tyvärr får han dock det mest i skolan och där är ju inte direkt jag med och pushar honom till att göra de här vi övat på liksom ? Jag tycker det är en jätte jobbig sits jag med. Och som idag tex så var han i skolan. (Hade ej lämnat mobil till läraren) så han kunde skriva till mig såklart. Han började med att skriva att han kände sig yr och att han kände att han började få ångest, jag skrev då att han skulle göra övningarna (beskrev också vilka jag menade) men han skrev att han hade försökt det o att det ej hjälpte och han var rädd osv. 
Sist vi var hos psykologen sa han att han tyckte det var jobbigt att åka till språkvalet i annan ort (då han missat nästintill alla lektioner där sen början av terminen) då han är jätte orolig/ängslig i nya miljöer och med nya barn och folk han ej känner så väljer han att ej följa med. 
Jag o psykologen kom fram till senast att jag skulle ta kontakt med hans mentor då och förklara.. och det gjorde jag. Och hon tog kontakt med hans språklärare då i andra skolan och beskrev det som min son sagt o uttryckt var jobbigt för att komma dit. (Läraren visade förståelse o förstod det var motigt och skickade länk osv) 
Vi fick uppgifter han kan göra hemma, samt att om han kom dit (idag) kunde han få med sig språk böckerna hem för att jobba hemma på lovet.) (Ska också tillägga att han måste ta bussen dit, där det är andra skolbarn från en annan skola också som åker som han ej känner, och även de har språk tillsammans med min sons klass i den andra orten då) Men han skrev imorse då att han ej åkt dit, även fast vi förberett detta i någon vecka liksom så han är beredd och vet vad som sagts osv. 
Frågar jag honom varför han ej åkte dit så är det vet inte till svar. Men jag tror han vet innerst inne. 
Jag känner lite att jag sitter i en hopplös situation jag vet inte hur jag ska hjälpa honom 😩 och känner att läraren inte riktigt förstår hans svårigheter heller.. jag vet inte hur jag ska känna eller göra. Denna situationen gör mig mest orolig/ledsen för att jag känner mig otillräcklig och till ingen hjälp..någon som har tips?

Hej, 
jag förstår helt din frustration! Jag har en rädsla att detta kommer fortgå under flera år. Att där är någon underliggande psykisk diagnos eller något. Har själv jobbat på ett ställe inom psykiatrin och man hade ofta kontakt med föräldrarna som var helt uppgivna av alla år av att kämpa för sina barn. Förstår det är en katastroftanke och att det kanske inte alls behöver bli så men har själv kämpat med ångest sen jag var liten och hela tonåren men jag bar ju på det själv.
Jag öppnade tidigt upp för mitt barn när jag märkte hon inte mådde helt 100, så det har blivit nån typ av symbios där hon vill att jag ska ta bort hennes ångest och bekräfta att hennes rädslor inte kommer inträffa hela tiden. Känner att jag inte har tålamod att uthärda utbrotten. Jag försöker och ofta går det bra men ibland har jag bara inte resurserna. Finns fler barn i hemmet och det är jättesvårt alltihop tycker jag. Samtidigt verkar det som att allt är ?normalt? för barn som är mer oroligt lagda enligt vården och vi är ännu bara i första steget och vår kontakt avslutas snart. 
Jag har tyvärr inga specifika tips att ge då jag själv känner mig uppgiven just nu. Hade varit fint att höra från någon som kommit ut på andra sidan eller där det växt bort.