Hur vet man att man älskar någon?

Som du är inne på själv är nog svaret att du inte vet. Det betyder i sin tur att du antagligen inte känner romantisk kärlek inför henne. Rimligen har du aldrig gjort det heller för då hade du nog saknat den samhörigheten. Och känt dig som jag, halv utan min älskling. Livet kan vara helt ok ändå för både dig och mig eller så kan vi vara olyckliga på respektive vis. Det kan också bli så att ni, eller du eller din sambo, hittar den romantiska kärleken hos varandra efter alla år, jag försöker komma på nåt konkret exempel ur verkligheten.

Jag var som du fram tills jag var nånstans på siffran 20+. Jag var sambo sen efter gymnasiet med min dåvarande. Sen mötte jag mitt livs kärlek och då jävlar var det ingen tvekan öht hur saker och ting borde vara. Borde blivit. Men inte blev.

Då blev det också uppenbart i efterhand för mig att sambon jag lämnade hade känt inför mig så som jag gjorde inför mitt livs kärlek. Det kändes fruktansvärt orättvist. Det vore ju bättre om det klaffade så att båda är övertygade samtidig. Det lär ha hänt andra människor, tyvärr inte mig, än.

Underbart att du älskar dina barn:) ja det gör även jag, älskar mina.

Svenska språket har ett enda ord för kärlek, på gott och ont, andra språk skiljer den romantiska kärleken från andra varianter. Eros säger väl greken? På svenska är ?erotik??inlånat men egentligen bara som en omskrivning av kåthet, ett utmärkt ord för samma sak. Men såvitt jag begriper säger greken eros om det vi kallar romantisk kärlek.

Den där varma samhörigheten du känner för barnen finns som en del i romantisk kärlek också. Men till den hör också en utsatthet, du är sårbar och svag för den du älskar romantiskt, svartsjuka är ett uttryck för det - en frustration över att den du älskar har makt att såra dig.

Det är nåt annat än enbart kontrollbehov, som ibland förväxlas med äkta svartsjuka och också överlappar. Äkta svartsjuka är något som kan uppstå i kärlek och som ska behandlas varsamt och ömt av föremålet för den. Jag försöker se den som att min älsklings solsken lyser svart och hett mot mig just idag. Det finns bot, kom till min famn, jag älskar dig. Den som är svartsjuk behöver också inse att känslan är vad den är men att den inte får leda till allt för destruktiva handlingar. Lev med den, se det fina i den, silverkanten på det svarta molnet.

Hej. Känner precis som TS. Vet inte hur det kom sig att jag blev ihop med min nuvarande fru sen 20 år. Kan inte minnas jag var kär ens. Ja beklagligt. Elakt , fattar inte hur det gick till. Är så kär i en annan som dock ej är besvarad men har så mycket kärlek i mig men frun får inte det..
så sabla jobbigt, vill ju ge henne det?

Tack, väldigt fint skrivet och tankvärt.

Precis så känner jag också...
Hur hamnade jag här?
Träffade en söt tjej på en fest och vips så har man hus, barn och ett liv tillsammans.
Inte för att jag skulle vilja byta bort det, men allt ofta undrar jag hur det hade varit om jag faktiskt hade varit så där romantiskt kär.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta annat är att jag har börjat fundera på om gräset är grönare på andra ställen?

*grubblar*

Jag har själv undrat hur det varit om jag aldrig upplevt den stora kärleken utan livet bara lufsat på. Tyvärr höll inte mitt livs kärlek nåt vidare länge. Blixten slog ner i fel träd eller kanske snarare vid fel tidpunkt. Jag var mer eller mindre förvirrat lycklig i ett halvår, sen följde den olyckliga delen i några år. Jag var halv. Sakta byggde jag upp annat att leva för. Sen några sorgliga relationer där det stora felet var att mitt hjärta var delvis upptaget av mitt livs numera olyckliga kärlek. Vartefter fann jag mig typ tillrätta, hittade ny kärlek som höll. Barn. Fint på alla sätt. Men aldrig detsamma. Jag var helt övertygad om att det var rätt men det blev ändå aldrig detsamma.

På det hela taget är jag ändå tacksam att jag fått uppleva alla tre scenarierna av relationer, slentrian, passion, övertygelse. Det är lite som en hemlig klubb av oss som upplevt den passionerade romantiska kärleken och förlorat den, vi märker det på varandra. Ane Brun har det. Leonard Cohen. Min faster. Jag.

Vi hade varit andra människor utan den upplevelsen. Inte nödvändigtvis sämre. Kanske mer harmoniska. Jag känner många människor som uppenbart inte upplevt det öht men är hyfsat harmoniska ändå. En del har upplevt sin stora kärlek där det slutat som det ska, de fick leva lyckliga typ och inga stora motgångar. Det verkar ju najs. Men det är ett grymt lotteri.

Jag är helt övertygad om att det är ovanligt att man verkligen hittat rätt person att älska när man är ung. Många håller ihop så länge det går för att de skaffat familj och de tror att är så det ska vara. Så länge man trivs ihop  och vardagen fungerar så får de inte uppleva den riktiga kärleken. De ser väl det också som ett misslyckande om man separerar. De har ju allt som en Svensson familj ska ha. Stor skillnad på de som verkligen hittat den rätta kärleken mot de som lever mer som vänner. 

En fd detta vän till mig träffade sin man när vi gick i högstadiet. De har nu vart tillsammans i snart 30 år men det har inte vart bra mellan dem på säkert minst 10 år. Utåt sett låtsas de vara perfekta familjen men de som vet , vet att så inte är fallet. När barnen flyttat hemifrån så skulle jag inte förvåna mig att de separerar. De båda hade mått betydligt bättre utan att ha gått isär för länge sedan. Det är som sagt inte kärlek utan handlar om nåt helt annat. 

 

Det stämmer rätt bra med oss. 
Nu har jag funderat på att skilja mig, men har ju inget konkret skäl till varför. 
Det är ju inte helt smidigt att separera när man byggt upp sina liv tillsammans. 
Å andra sidan så känner jag mig inte heller lycklig som det är nu. 
Men blir jag det om jag lämnar allt det här?

Just nu är det bara jobbigt! 

Hur gamla är barnen ? 

Bättre att bo ensam och rå om sig själv och vara lycklig än att fortsätta leva ihop olycklig för att man är bekväm och inte vågar/vill släppa sitt gamla liv. 

Än finns de chans till kärlek så att vara rädd för att den inte dyker upp är inget skäl att stanna kvar. 

Ja just så, det kan vara fint ändå trots att det inte är romantisk kärlek och kanske aldrig var det. Men det är fint att barn blir till och att människor är tillsammans i ett sammanhang som är meningsfullt. 

Tvek på om det är helt eftersträvansvärt att till varje pris hitta sin andra hälft. Jo, i stunden är det fantastiskt och det kan bli summan av det hela om det går någotsånär bra. Men för min egen del har den stora kärleken varit mestadels olycklig.

Jag är som sagt halv nu, hjärtat är ensamt och hemlöst. Men det har ett hem eller iaf hade och jag vet nu att jag har förmågan till något stort, vackert och underbart. Det blev en tumme. Inte ett slott, inte en vante men en tumme.

Det gör så ont att först se ljuset och framtidsvisionen så klart och underbart och sen se ljuset slockna och visionen grusas. Jag har kunnat omvandla sorgen till vackra saker men det har tagit tid och kostat på i kraft jag kunde gjort annat av. Troligen även ekonomiskt förresten även om det förstås är en bisak. Nån borde räkna ut vad olycklig kärlek kostar.

Men om det händer,
kör så det ryker, låt inget stå i vägen (eller ok nästan inget)
så tänker jag göra om det händer igen.
investera i känslorna och i uttrycken för dem, våga öppna och kräv detsamma av den du älskar 

De är 14, 19 och 22
Tror att de börjar bli stora som gör att jag funderar. 

Min man och jag satt och pratade om detta igår. Jag frågade honom hur han visste att det var mig han ville leva med? Vi har varit tillsammans i +20 år nu så man har ju varit med om barn, hus och allt annat vad det innebär. 

Hur vet han att han verkligen älskar mig och fortsätta leva med just mig. 

Hans svar var att han hade inte funderat så mycket på det under alla år som gått förrens för några år sedan och börjat reflekterat massor. Gjort en inre resa och kommit fram till att för att jag var just jag. Den jag är som person,vad jag skapar hos honom, hans känsla för det pirrar och att längta efter mig när vi inte ses (när vi jobbar) att känna glädje och värme m.m . Han sa mycket mer men summan av allt är vad som skapas inom en när man tänker på personen 😉

Så vad känner du på riktigt, är du redo att djupdyka så gör det men det får vara när sinnet är klart för annars ger du inte det en ärlig chans 😉

Och är det då förankrat och du känner att den person du lever med inte är den rätta, agera för både din o partners skull. 

Prata med den du lever med, berätta om dina tankar o se vad som föds fram.