Är min kille bara en "snäll" missbrukare eller psykopat?

Hej.

Jag är ny medlem här och skriver då jag befinner mig i en form av kris och nu inte vet hur jag ska tänka, vad jag ska göra. Jag har stundtals hamnat i lägen som dessa förut men nu behöver jag verkligen få stöd, tankar, råd från er. Jag ska försöka beskriva hur allt hänger ihop för att ge er en så klar bild som möjligt av situationen. 

Jag och min kille träffades för fyra år sen. Vi föll för varandra nästan på en gång. Allt gick väldigt snabbt. Det kändes som han var min själsfrände. Jag hade aldrig känt mig så nära någon på det planet förut? jag blev kär. Dock visade han, vi kan kalla honom William, problem redan efter tre träffar. Han blev packad nån kväll när vi hängde och sa sjukt konstiga saker till mig, det har helt ovidkommande och jag fattade ingenting. Det var nästan psykotiskt. Han pratade om något ex, anklagade mig för saker och allt var helt osammanhängande och otrevligt. Vi gick och lade oss och dagen därpå konfronterade jag honom, sa att det var väldigt märkligt och stört hur han betett sig. Han blev obekväm, visade ånger och bad om ursäkt. Kom  hem med blommor till mig dagen efter.

Vi fortsatte dejta och vi var så extremt nära varandra så fort. Jag hade så himla kul med honom, vi skojade om allt, fattade varandra till hundra procent; samma humor och utvecklade en gemensam jargong och allt.  Vi kunde prata om allt. Så fort. Och han sa att han aldrig känt så här tidigare. Samtidigt kände jag liknande. Han var det bästa som hänt mig.
Allt rullade på och jag minns inga fler konstiga incidenter med William, förutom att jag märkte att han betedde sig ofta väldigt konstigt när han drack. Efter ett år av dejtande skedde det lite mer frekvent, och dagen efter var han alltid helt ovillig att prata om vad som hänt. Han fick mig att känna mig så fel och gav mig dåligt samvete på ett märkligt sätt. Det var aldrig rätt läge att prata om det. ?Hur kan du attackera mig såhär så fort jag vaknat? Inte läge nu, det är så okänsligt  av dig osv? Allt vändes till att det var mitt fel ungefär.
Vi gjorde en resa andra året med ett annat par. William och min kompis kille drack rätt mycket och det var sista kvällen som jag sa att jag går in i vårt rum och packar ihop. Han kommer sen in någon halvtimme senare och är så packad, är elak mot mig, kallar mig hora, att jag inte packat någonting att han måste få sova för att han minsann ska köra till flygplatsen dagen därpå. Jag känner inte igen någonting av min kille. Han är helt personlighetsförändrad. Jag spelar in samtalet, då han är så elak mot mig, och när han märker att jag gör det så kastar han min mobil på golvet. Jag går ut på balkongen och han låser dörren. Men släpper in mig igen.

Dagen efter är det som han inte minns någonting alls (så är det alltid när han blivit så full). Vi pratar inte om det. Jag vill inte ta upp det innan vi är hemma i Sverige igen. Och väl hemma så bryter jag ihop och säger att han betett sig så illa, och att jag inte accepterar det beteendet. Han säger att jag hittat på, att det är helt sjukt att spela in sin kille, och fortsätter ungefär skylla på mig. Att jag behandlar honom illa. Han vägrar lyssna på mig.
Vi går till en parterapeut och jag känner att jag absolut inte vill lämna honom, för allt bortsett från detta är helt underbart med honom. Det är märkligt att skriva det nu, men han kändes som min bästa vän och det bästa som fanns. Det var verkligen så.
Vi fortsatte att vara tillsammans och allt blev bättre., allt var lika underbart som vanligt. Det hände någon gång till att han blev full och betedde sig konstigt, men ofta kunde vi prata om det och han var öppen med att han har problem med alkohol.
Ett par gånger efter dessa incidenter har det hänt att han supit sig svinpackad i sin ensamhet och jag har uttryckt missnöje och han normaliserar alltid. Säger att det inte var så farligt, att det ju bara drabbat honom. Han har aldrig tagit tag i detta, aldrig tagit ansvar för det.
Många gånger när han varit full har han kunnat vara otrevlig mot mig. När jag senare konfronterat har det alltid varit samma grej, att jag bara vill tala om för honom hur hemsk han är, att det är hemskt hur jag går runt och ignorerar honom (när jag är ledsen) och annat, och vi hamnar i en diskussion där det inte går att vinna över honom. Vad jag än säger. Det går liksom inte.
Och så löser vi allt och han är världens underbaraste och jag tänker att det inte är så farligt och att han ju har världens bästa sidor annars. Att det är så konstigt hur fel det kan bli. Och att det kan gå månader utan att något händer. Jag blir helt knäpp av att tänka på det här. Ett annat tillfälle jag i efterhand funderar mycket på just nu är en gång jag var ute med vänner och själv blev väldigt berusad, vilket knappt hänt. Det var en sommar och jag hade jättekul med vänner och kom hem tidigt på morgonen, hade inga nycklar med mig. Jag fick därför ringa honom så att han kunde släppa in mig. Allt är svart. Jag minns ingenting av hur det var när jag kom hem mer än att han var arg för jag varit borta så länge. Dagen efter vaknar jag och han säger att jag har ett blåmärke på ögat och berättar att jag hade ramlat när jag kom hem, jag minns ingenting av det. Och sedan börjar allt snurra i mitt huvud. Jag tänker ?har han slagit mig?? Jag vet ju inte. Kommer aldrig få veta. Han märker senare att jag är tyst och uttalar det själv: ?Du tror väl inte att jag har slagit dig? I så fall är det helt sjukt.?
Men allt återgår till det normala. Han är så otroligt smart person, och vi kan prata om allt, vi har alltid väldigt roligt tillsammans och därför gör allt annat mig helt tokig. Det låter helt sjukt att skriva om det såhär.

Vi fick barn för ett halvår sen, så jag befinner mig i en väldigt svår situation där jag känner att jag inte kan lämna honom riktigt. Det värsta är att när jag blev gravid var min första instinkt att vilja göra abort. Jag ville inte ha barn med honom. Jag var livrädd för vårt förhållande och vad som skulle hända. Min magkänsla sa att det här är fel. Men jag kunde inte göra abort. Det kändes hemskt. Det var fruktansvärt att känna att jag inte ville ha barnet men samtidigt hade jag velat ha barn så länge också, och vi hade försökt. Jag kunde inte göra abort, jag ville tro på oss, ville tro på att allt skulle bli bra, och att han är en bra person.
Han lovade att aldrig dricka sådär igen. Och det visade sig vara tomma löften. Varje gång jag var borta och sov nån annanstans blev han superfull. En gång ringde en granne och frågade vad som pågick. Han hade börjat renovera mitt i natten, rev upp golvet. Han hade noll känsla för tid och rum. Och vi kunde såklart inte prata om det. Jag skulle förstå honom.
Min värld var trasig inombords. Innerst inne visste jag att detta inte kan fortsätta. 

Varje gång jag lovades jag att allt skulle bli bra. Och mellan varje gång var allt fantastiskt och jag förstod inte vad som var problemet.
Sen vi fått barn har han varit världens bästa pappa. Han är helt otrolig och det kommer jag aldrig kunna ta ifrån honom. Han gör allt för vår dotter. Men jag har börjat tänka att något är jävligt skevt med honom och jag hatar mig själv för att jag inte lämnade honom på en gång. Det är så otroligt läskigt att sitta här och veta vad jag genomgått, att jag gråtit och hatat mitt liv så brutalt mycket varje gång han förnekat, manipulerat och hittat på saker för att slippa ta ansvar för sina handlingar. Och sedan några dagar senare kan han sitta och säga saker som låter så trovärdiga. Och hur han är i vardagen, hur respektfullt han annars behandlar mig, hur han är intresserad av mig och mitt liv, mina tankar, känslor, mina vänner, mitt jobb och min familj. Hur han bryr sig om saker. Det är det som talar emot tankar om att han är psykopat? Eller inbillar jag mig det? Jag vet inte. Jag förstår ingenting, och jag kan inte lita på vem han är ens. Jag vet inte om allt bara är lögner. När han senast för tre månader sedan var med vänner på en resa och gjorde bort sig på fyllan (han har därefter inte druckit en droppe) och han grät, visade ånger, ångest och sa att han har självmordstankar och lovar mig att han ska söka hjälp. Att det inte är normalt att han beter sig så, att det inte får hända. Att han förstår hur ensam jag känt mig när det skett saker.
Sedan går det veckor och han söker inte hjälp. Och jag går runt och kokar för att jag börjar känna hat mot honom. När han ser det så tycker han att jag är elak som inte stöttat honom och peppat honom när han gjort såna framsteg och gör allt för att inte göra fel.
Jag går sönder av det här. För vardagen mellan oss är så bra. Annars hade jag aldrig suttit här. Om han inte hade haft alla andra egenskaper. Men vid det här laget så vet jag faktiskt inte om hela han bara är fejk. Att inget någonsin stämt. Att allt bara är skådespeleri. Jag vet inte. Det är bara så sjukt. Varför vill han då vara med mig? Varför ser han alltid till att uppvakta mig så fint på mina födelsedagar? Tänker på mig och memorerar vad jag tycker är viktigt, och vill att jag ska ha det speciellt?
Jag får inte ihop någonting. Men jag undrar om någon känner igen sig i detta??
Min grej har varit att jag tänkt att han är missbrukare och att han behöver professionell hjälp, att det är en sjukdom. Men på sistone funderar jag på om han bara verbalt misshandlat mig och kommer kunna göra värre saker. Jag har börjat bli paranoid nästan och något känns fel. Sen kan jag komma på mig själv att det är sjukt att jag tänker så när vi står och lagar mat, skrattar och pratar om roliga minnen, personer vi känner, kittlar varandra tills vi skrattar ihjäl oss, skojar om saker och planerar vårt liv. Jag förstår inte min värld längre och det gör mig galen.
Nu blir det här skitlångt och är ändå en så liten del av det hela?