Ovän med killens släkt, hur gör man med tillställningar?

Man bjuder inte skitstövlar och idioter.

Nej så känner vi med. Vi vill bjuda de vi litar på och känner förtroende för. 

Men ändå? Jag tycker det är så sorgligt 

Är rädd för att de då blir galna över att vissa inte får komma.

Jag har en kusin som jag helst skulle slippa se igen, resten av hennes familj har jag inget otalt med så dom peatar jag med men just denna kusin och hennes sambo kan gärna förbli ute ur mitt liv. Sist vi sågs var på en annan släktings begravning, jag totalt ignorerar henne, jag tänker inte starta något drama då det skulle bli väldigt jobbigt för övrig släkt men henne har jag inget att säga, vi kommer aldrig att bli vänner igen och alla nära släktingar vet hur det ligger till, som tur är så är det en rätt så stor släkt så det är lätt att bara låtsas som att hon inte är där och hänga med andra.

Men det är en kusin med sambo, hade jag haft intriger med massa andra släktingar så hade jag nog hållit avstånd, visst kan man anstränga sig lite extra om man har någon fnurr med ett syskon så barnen (som då är kusiner) får en bättre chans till kontakt men annars ser jag ingen anledning till att man måste umgås med folk som man inte vill bara för att man råkar vara släkt

Jag förstår ärligt talat inte problemet. Hur kan det vara ett problem för dig att han inte är intresserad av att umgås med släkt som inte verkar vara något att ha? 

 

Vem bryr sig. Låt dem bli galna då.

Antingen så fortsätter man att ses när man VERKLIGEN måste. Men man håller relationen väldigt konkret och kort, man jobbar på att inte låta sig påverkas.
Utifrån att man tycker det är värt att ändå ha någon slags kontakt.

Eller så kapar man helt.

Alternativt om det finns någon form av förståelse eller självinsikt så är man tydlig med att det finns beteenden, företeelser, händelser som inte är okej.
Och att  för framtiden när det kan tex komma barn in i bilden så kommer det inte att finnas någon relation eller kommunikation om inte dessa saker förbättras. Så är det upp till dem att jobba på det. Annars är det tack och good bye.

Väljer man att inte ha någon kontakt så får man sen försöka släppa det. Inte jämföra med andra. Inte ta på sig sånt som ligger på andra att äga. Du äger inte hur de beter sig. Det blir tråkigt för dina barn att inte ha någon farmor/farfar men det är inte rimligt att umgås med idioter heller. Du vill inte att de är någon som helst förebild eller har inverkan på era barn och deras uppväxt. Du får försöka hitta styrka i det.

Sen skulle jag ta det han säger med en nypa salt. Han säger nu att han väljer dig. Men sen.... det kan vända fort om han inte kan stå upp för dig och er. Utan låter sig påverkas. 

Jag skulle t ex välja att gifta mig enkelt med några vänner som vittnen kanske. Man får hålla sin cirkel liten och bara umgås med de som är "normala".

Tycker det är rimligt att känna en viss sorg över att saker är som dom är. Men man kan inte göra så mycket åt det. 

Jag har exempelvis Noll kontakt med min fars sida av släkten. Jag kan tycka det är tråkigt att dom valt bort mig, men så är det bara. 
I detta fall gjorde dom det redan när jag var barn, helt utan anledning. Och då kan jag tycka att där kan dom sitta och uggla. Dom är inget att ha. 
Men visst kan jag känna en sorg över att på mitt bröllop är "min sida av familjen" endast min mamma. 
Men därav känner jag ännu större tacksamhet mot min sambos familj och släkt som tagit emot mig med öppna armar. 

Jag tänker att en sak som är viktigt är att inte göra ett problem av det. Det är ju såklart supersorgligt för dig att det är på det sättet som det är, beklagar verkligen. 

Det jag har svårt för i ts trådstart är att hon verkar se det här som någon form av problem i deras relation. Hur kan ens partners relationer vara ett problem (såvida de inte är av typen att de aktivt går emot förhållandet och liknande)? Det är ju bara att fokusera relationerna som är värda att fokusera på och strunta i de övriga. 

Mina barn tex har ingen farfar. Ingen vet var han är eller om han lever. Jag känner ju såklart jättemycket för min man som växt upp med det, men för mina barn och mig spelar det absolut ingen roll. (De har ingen morfar heller, men det är för att han dog vilket är mer lättförklarat än att han "försvann och inte finns".)

För jag är rädd att vi kommer bli relativt ensamma? Det enda umgänget vi haft med släkt har varit hans bröder. Det har varit något inpräntat. Vi sågs flera ggr om året. Jag tycker bara det är synd. Min kille bryr sig inte för han menar på att det aldrig har känts bra att umgås med dem ändå, stel stämning osv. Och det håller jag med om. Så jag får försöka tänka om. Jag tänker för mycket på andra. 

Dessutom finns det andra i hans släkt att umgås med. Som vi aldrig träffar, av någon anledning? Det var alltid samma gamla gäng varje gång. Han har massor med kusiner, farbror, osv. Vi får väl styra upp något själva så kan de andra sitta där och prata skit om varann. Försöker tänka så. Hans föräldrar är underbara med. väldigt snälla. Sedan har ju jag också en släkt. 

Försöker tänka såhär. Är bara rädd att de blir sura om de inte blir bjudna framöver (de umgås ju trots de inte gillar varann) men Som någon annan sa, det är inte vårt problem. Men att stå på mig är inte min starka sida. Ska försöka ändra på det.

Jag har som sagt ändå tyckt att det varit en konstig, tryckt stämning hela tiden sedan jag ens kom in i släkten. Så vad spelar det för roll. Nu kom sanningen fram. Det var kanske bra?

Vänner? Din släkt? Är det inte bättre att vara ensamma tillsammans än att ödsla energi på relationer bara för att?

Min man är ingen släktmänniska men när vi fått barn så har det naturligt blivit at relationen med hans mamma växt tillbaka. Jag har jättebra relation till min släkt, min man slipper gärna den så jag åker ensam med barnen. Vilket är supertrevligt.

Båda mina syskon har partners med struliga släkter. Deras liv har definitivt blivit bättre sedan de heöt enkelt struntat i att ödsla energi på det.

Pratas det inte då? Om varför han inte är med. Jag har inte alltid deltagit vid släktträffar och direkt började det pratas om ?vad det var med mig? och varför jag inte var med. Så jag håller med, ett bra ungänge är det ju inte ändå. Jag är väl mest ledsen för at det är som det är, för i min släkt har det varit mer vänskapligt. ingen skulle snacka skit där. 

De har en tendens till att gå undan och prata om andra. En gång befann jag mig där. Gick ut i köket. Så stod de inne gömda i tvättstugan och pratade om mig, jag hörde det mesta. 

Så gör de mot andra med. 

Men ja så är man inte alltid med, så kommer snacket. för ingen vågar fråga rätt ut. 

Det där är ju ingen släkt att ödsla energi på. Om han ändå inte har något umgänge med dom idag så är det ju bara att fortsätta på det sättet och inte vara på honom/dom om att påbörja något som inte finns.