Failar vad ja än gör, eller känns så
Hejsan allihopa, verkar inte hitta någon tråd för relationer men skriver med denna tråd istället, detta kanske känns konstigt, men när jag gick på gymnasiet så skrev jag en bok om någon tjej ja typ var kär i på den tiden då jag typ var tonåring, då undrade jag om hon ville ha en pojkvän eller inte. Och sen var det någon annan tjej jag såg på gymnasiet ett år senare, då när jag såg henne så vågade jag inte gå fram till henne och säga något, bara för att jag var rädd att alla skulle höra vad jag sa. Jag satt och funderade över henne ett tag tills jag skulle börja lektionen. Om ni undrar varför jag inte vågade säga något så är det för att jag är autistisk och har selektiv mutism. Och jag hade en tjejkompis som jag hade träffat på kollo i tre år som betydde mycket för mig på fb, jag var kompis med henne i tre år, jag märkte typ ett halvår senare att hon tog bort mig som kompis där. Och sen var det en annan tjej som jag såg då på gymnasiet efter att jag tog studenten, då gick jag fortfarande kvar på korttids, jag ångrar mig idag att jag inte tog henne som hon var. Och sen på boendet som jag bott på i sju år så gjorde jag bort mig med någon granne, genom att jag stalkade med lappar i hennes brevlåda. Och en annan granne jag ville bjuda på en fika, då tackade hon nej, då sa boendepersonalen att jag kom varje gång vid fel tillfälle.
Jag minns också att när jag gick på högstadiet långt innan gymnasiet så var det en tjej som var helt tokig i mig, ibland undrar jag vad hon gör.
Sen var det en dejtingsajt nyligen som det var någon jag ville ta kontakt med, men hon verkar ha blockerat mig, hon skrev på sin profil att hon hade ett gott hjärta och ville väl.
Och sen ville jag byta dv, när jag gick på det nya dvn så var hon inte där, hon jobbade på den andra lokalen, den dvn hade två olika lokaler.
Så allt jag gör känns typ som ett stort besvikelse