Har jag undermedvetet gett upp kärleken?
Under hela mitt liv har jag aldrig fått uppleva ett riktigt kärleksfullt förhållande. Min största dröm har alltid varit att hitta en stadig och kärleksfull relation, och det blev ett av mina främsta mål i livet.
Redan under puberteten märkte jag ett visst intresse från det motsatta könet, vilket gav mig en känsla av att jag dög och att jag kunde vara attraktiv. Men på grund av min familjs kontroll kunde jag inte påbörja ett förhållande hur enkelt som helst.
Utöver detta fanns det även vänner som ibland agerade omoget eller på ett sätt som gjorde det svårt för mig. Jag har också haft oturen att stöta på personer i min omgivning som av svartsjuka eller andra orsaker försökte sabotera för mig.
Under mina senare tonår började jag träffa personer som visade intresse för mig, men det intresset var oftast bara fysiskt. Det var sällan, eller aldrig, på riktigt kärleksfulla grunder. De människor jag förälskade mig i visade aldrig intresse tillbaka, vare sig det handlade om fysisk attraktion eller något djupare.
Jag har i princip alltid varit olyckligt kär när jag verkligen känt något för någon. Mitt hjärta har blivit krossat flera gånger. Ibland trodde jag att något var på väg att utvecklas med en person, men då dök det alltid upp någon annan som var mer intressant än jag, och allt föll isär.
Fysisk närhet, som sex och hångel, har aldrig varit särskilt svårt att få. Men i takt med att jag har blivit äldre (nu 31 år), har jag insett att sådant inte lockar mig längre. Det känns tomt utan den emotionella kopplingen. Jag har aldrig fått uppleva fysisk närhet med någon jag varit genuint förälskad i. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle kännas. Ofta har jag tänkt: "Tänk om den här personen låg bredvid mig, och vi bara höll om varandra, pratade och somnade tätt intill varandra."
Det känns som om det var evigheter sedan jag var förälskad överhuvudtaget. Pirret, den där känslan av förväntan och lycka, känns som ett avlägset minne. Jag är rädd att jag har gett upp på kärleken. Tänk om det verkligen är så? Kärleken, som alltid varit så viktig för mig och som jag betraktat som något så vackert och betydelsefullt. Jag vet att det länge har varit mitt största mål i livet. Men nu känns det som om det målet har försvunnit.
Kanske är jag dömd att leva och dö som singel.