Är det automatiskt så, att när en kvinna är säker på att hon informerat om en sak och en man inte har ett endaste litet minnesfragment av det. Så är det alltid mannen som har fel och ska säga att han glömt, och absolut inte ifrågasätta om hon verkligen sagt det?
Vad föranleder en sådan fråga?
Kvinna här. Av erfarenhet brukar jag vara mer säker på vad jag har sagt än vad jag hört.
När jag säger något så är jag aktiv. När jag lyssnar kan jag välja att lyssna aktivt, men jag kan också vara fullt uppe i egna tankar, mitt uppe i något med datorn, barnen, planering osv. Så ja, jag skulle lita mer på om någon sa att de hade sagt något till mig, än på mig själv att jag inte hört det, då jag mycket väl kan ha hört det men där och då inte noterat det så jag inte var en aktiv lyssnare.
Om det var något som var återkommande hade jag funderat över hur jag kunde bli en bättre lyssnare. Jag kan nämligen bara kontrollera vad jag själv gör och inte vad andra gör. Om jag sedan upplevde att jag var en aktiv lyssnare och det trots detta ständigt blev missförstånd hade jag börjat fråga om "när sa du detta?". Då hade jag antingen kunnat konstatera att det forfarande finns situationer jag kunde förbättra mig eller dra slutsatsen att personen i fråga faktiskt aldrig sagt det då jag vid dessa tillfällen lyssnat aktivt.
En lösning är ju också att skriva ner saker som är viktigt att det inte glöms. Vi skriver exempelvis ner vem som ska hämta och lämna på förskolan för att sådant inte ska missas i verbal kommunikation eller missförstås.
Händer då och då att frun är helt stensäker på hon sagt saker men jag är lika säker på att det är helt nytt för mig. Men då är det tydligen självklart att hon har rätt, för "hon vet ju vad hon har sagt".. 
Lite intressant rent psykologiskt om man kan säga det är mer säkert om man kommer ihåg rätt om det man sagt än om det man (inte) hört.
#inteallakvinnor. Men det finns något i det. Men oftast är det i relationer som redan ruttnat och respekten saknas.
Kvinna här. Av erfarenhet brukar jag vara mer säker på vad jag har sagt än vad jag hört.
När jag säger något så är jag aktiv. När jag lyssnar kan jag välja att lyssna aktivt, men jag kan också vara fullt uppe i egna tankar, mitt uppe i något med datorn, barnen, planering osv. Så ja, jag skulle lita mer på om någon sa att de hade sagt något till mig, än på mig själv att jag inte hört det, då jag mycket väl kan ha hört det men där och då inte noterat det så jag inte var en aktiv lyssnare.
Hon kanske tror hon sagt en sak men sa en annan.
T ex kanske hon sa 'Nisse behover bli hämtad efter skolan på tisdag', men hon tror hon sa 'jag vill att du hämtar Nisse efter skolan på tisdag'.
Jag tror inte att det är könsrelaterat. Både jag och min sambo (olika kön) tror ibland att vi sagt något som den andra inte minns, men för det allra mesta gör vi ingen grej av det. Vi är båda ungefär lika ordentliga och lika disträa, så det är inte lätt att veta vem av oss som minns rätt.
Generellt är det nog lättare att minnas vad man sagt än vad man hört (vissa saker går in genom ena örat och ut genom andra). Men det är inte lika lätt att minnas vem man har sagt det till.
Ja