Besviken på min partner
Jag har varit tillsammans med min partner i 8 år och vi har ett hus och två barn tillsammans. Jag älskar honom så otroligt mycket och vi har under våra 8 år tillsammans haft så kul ihop. Jag har känt mig älskad av honom men trots detta så finns det en del saker som har orsakat skav som jag har förtryckt men nu har jag hamnat i ett läge där jag inte kan släppa tanken om att han kanske har tagit mig för given under en längre tid.
För att sammanfatta så har han har en mor som sedan dag 1 har försökt bli av med mig. Hon har sagt elaka kommentarer om våran relation som att vi inte kommer hålla ihop och att min partner inte har några planer på att gifta sig med med etc. Ett stående elakt "skämt" som jag fått höra är att hans yngre syster kommer hinna före oss till altaret och även min partners bror har sagt detta till mig/oss. Sedan vi fick våran son för ca 3 år sedan så har hans mamma blivit bättre eftersom hon gärna vill få umgås med sitt barnbarn men hon säger fortfarande saker som antyder att hon ser på mig som en temporär person i hans liv eller åtminstone temporär som en partner. Det som gör mig så ledsen är att jag inte kan minnas en enda gång då han faktiskt har stått upp för mig/oss och sagt ifrån till sin mor. Han säger själv att hans strategi alltid har varit att ignorera henne eftersom han inte kan ta det hon säger seriöst. Jag kan ändå inte hjälpa att känna mig något nedvärderad medan han stått och sett på.
På senare tid har ämnet giftermål kommit upp ett par gånger, eller åtminstone så har jag försökt ta upp det med min partner men det är ett ämne som han helst inte vill prata om. Han verkar mest tycka att det känns jobbigt och har uttryckt att han helst bara vill "signera papperna" och få det gjort. Detta gör mig ledsen eftersom jag inte var av den uppfattningen förut att han inte har något intresse av att ha någon form av bröllopsfest/firande. Han vet att jag inte har intresse av att ha ett stort pampigt bröllop men däremot har jag alltid varit tydlig med att jag vill ha någon form av firande när det/om det sker. Jag är ingen hopplös romantiker men tanken av att personen jag spenderat 8 år med och som jag har barn med inte verkar vilja fira vårat giftermål på något annat sätt än att signera dokument- gör lite ont.
En mer specifik händelse som jag även är besviken över är att när jag för snart två år sedan fyllde 30 så ordnade jag en födelsedagsfest och bjöd vänner/familj på mat. Min partner gav mig ingen present då utan sa att han skulle bjuda mig på en weekend någonstans vid ett senare tillfälle men det blev givetvis inte av. Däremot fick hans syster som fyllde ojämnt samma år ett presentkort för att gå på spa. Även hans andra syster fick ett bidrag till en utlandsresa då hon fyllde 40. Min 30-årspresent glömdes bort och talades aldrig om mer.
Häromveckan rann bägaren över när hans yngre syster fyllde 30. Hon firades först av syskonen (alltså däribland min sambo) med att äta ute/dricka på en fin restaurang men sen blev hon även ordentligt uppvaktad (med utlandsresa) och även friad till av sin pojkvän som hon dejtat i knappt två år. Jättekul för dom såklart men jag sköljdes över av en bitterhet som jag inte upplevt tidigare. Förmodligen för att min partners mamma och brors hånfulla skämt nu har gått i uppfyllelse. Bitterheten blev inte bättre när det kom fram att min sambo ville bjuda sin syster på ännu en spa-dag eftersom hon ju fyllde 30 år och han vill ge något fint som hon skulle uppskatta. För att tillägga så klagar min partner ofta över hur lite pengar han har och det är ofta fokus på kostnad de få gångerna vi faktiskt gör någonting. Båda hans systrar har enligt utsago det väldigt gott ställt och även män som skämmer bort dom och att gå på spa är en rätt vanlig aktivitet för dom.
Hur skulle ni känna om ni vore jag och vad skulle ni göra??
