Komplicerad relation med expartner och bonusbarn

Jag hade under 6 års tid en relation med en kvinna som flyttade till min stad med sin 5-åring för att leva med mig. Barnet har ingen relation med sin biologiska pappa. Jag blev såklart en av huvudpersonerna i barnets liv. Barnets mamma brukade kalla mig för hans pappa, barnet själv har aldrig gjort det. 

Relationen mellan mig och henne utvecklades till en väldigt toxisk sådan där det fanns ömsesidigt agg kring saker. Vi bestämde oss till slut för att skiljas. Vilket var en av de bästa idéerna vi haft. 

Hon sa då att hon hade för avsikt att hon och barnet skulle flytta tillbaka till hennes hemstad så småningom. Snarast möjligt som det lät då.

Det var såklart sorgligt att höra, men en verklighet jag fick vänja mig vid.

Hon tillät iaf barnet bo hos mig varannan vecka. Alla högtider med hennes familj. Avlastning om hon skulle vara sjuk. Ansvar, men inte mycket att säga till om. För henne var det som att hon var väldigt snäll och tillmötesgående och tillät det. Jag förstår såklart att det för henne var både en tidsmässig och ekonomisk avlastning. Jag var användbar tillsvidare. Hon blev väldigt arg när folk hade sagt till henne att det var ?fint av mig? att fortsätta ha en relation till barnet. Det var för henne en total självklarhet att jag skulle ta det ansvaret.

Jag träffade senare en partner som bor på annan ort. Började växelvis leva med denne. Hon var införstådd med situationen att jag hade ett växelvis boende med barn osv. Men att de sedermera skulle flytta från staden där jag bodde.

Planen om ett gemensamt liv formades, på min nya partners bostadsort. 

Åren går. Ja, 4-5 ungefär, efter separationen från exet. Det verkar helt enkelt som att mitt ex har ändrat sig. Det verkar inte finnas på agendan längre. När jag tog upp det för några år sedan så blev jag väldigt skammad kring frågan. 

Hela tiden vid olika brytpunkter så verkar det inte hända något. Om barnet ska gå gymnasiet så kommer han vara vuxen när och OM de kommer flytta från staden. Jag känner mig bara i väntan och lurad. 

Självklart är det ett helt annan utgångsläge om jag skulle lämna staden med dom kvar, mot om de skulle flytta. Mitt ex kommer förmodligen att smutskasta mig totalt och inte tillåta mig någon kontakt. 

Jag är så vilsen och full av skam. Jag vill inte överge relationen med barnet. Samtidigt som jag inte har några rättigheter till någonting. Jag vill inte svika min partner.

Vet varken ut eller in.