Min särbos son som han har på heltid har inte varit i skolan på 2 år nu.
Alla möjliga insatser är i pågående
Jag vill vara god stöttning för min särbo men det har pågått så länge och jag vet snart inte vad mer jag kan bidra till
Ni som är föräldrar till hemmasittare, vilket stöd önskar ni?
Vad kan jag säga som kan kännas bra?
Har ett barn som gör i mellanstadiet med en adhd diagnos men vi får typ ingen hjälp mer än resurs. Vi känner oss som världens dåligaste föräldrar som inte lyckas få vårt barn att gå till skolan. Det är så vi känner att lärarna och rektorn också tycker har flera ggr fåt höra att andras barn med adhd klarar av att gå till skolan så varför inte vårt barn. Dom verkar se på oss som mindre intelligenta
Är förälder till en fd hemmasittare. Under den tiden hen var borta från skolan hade jag önskat att min sambo (inte barnets mamma) kanske fokuserat annat än just det. Jag hade behövt lite paus från att tänka på barnet för att orka. Fick supermycket bra hjälp från skola och kommunen men den hjälpen var ju till barnet. Föräldrar glöms bort.
Var en positiv, aktiv vuxen i särbons sons liv. Du kan inte fixa skolan och de problemen han har där, men du kan vara en del i socialiseringen av honom utanför det.
Är det möjligt att få ut honom så är det ännu bättre, tex gå på gym, fiska, åka skidor, gå på museum, löpträna, fika, vara volontär tillsammans någonstans, så är det extremt värdefullt.
Känns det för mycket för dig, eller helt orealistiskt för honom, så är aktiviteter och sällskap hemma värdefullt med. Exakt vad ni gör är mindre viktigt så länge det är positivt och i alla fall ett steg mot det sociala. Förslag kan vara spela spel, laga mat, läsa läxor, pyssla, ta er an något DIY-projekt hemma, vara fosterhem åt en katt (min kompis fostrade kattungar och det var väldigt positivt för hennes son och hans mentala hälsa), baka ...
För att hjälpa pappan, så är det avlastning (hjälp till med läxläsning, matlagning, skjutsa, tvätta bilen, etc), fungera som bollplank och lyssna utan att vara dömande samt att bara vara där för att ha roligt och ge honom något annat att tänka på.
Praktisk hjälp. Laga middag, städa, tvätta, så att jag hinner både lägga så mycket tid på mitt barn som hen behöver och ändå hinna vila lite ibland (vila kan vara sova, men också fika med någon eller gå och träna tex).
Nu bor jag med barnets andra förälder, men hade jag istället haft en ny partner hade jag nog haft dåligt samvete över att inte kunna bidra till familjen ekonomiskt på samma sätt som tidigare. Om det är er situation, säg att du tycker att det är svårt att veta hur du kan hjälpa så att det känns skönt att åtminstone kunna stötta ekonomiskt. Att det gör att det känns bättre för dig.
Och ge bekräftelse. Att du ser allt din partner gör. Typ att säga: så den här veckan har du lärt Agnes algebra, Afrikas huvudstäder och hur man skriver ett referat. Plus att du fick iväg henne till BUP, trots allt, och orkade stå upp för henne på skolmötet även när kuratorn inte var där och hjälpte dig. Och så hann du ändå med att mysa lite med lillasyster igår eftermiddag. Du är fantastisk! Kan jag hjälpa dig med något så att du får lite vila i helgen?
PS. Du är så himla fin som ställer den här frågan, TS! DS
Jag vet inte om det hjälper eller om det är något du vill höra men min erfarenhet ar att det löser sig. Med tiden.
En viktig sak, tänker jag, är att avdramatisera det hela.
Skola och myndigheter kan få det att låta så dramatiskt om ett barn inte klarar av den normala skolgången men livet kommer inte att vara slut bara för att barnet inte går i skolan exakt de år det förväntas gå i skolan.
Man ska inte bara passivt sitta bredvid och låta det rulla på men som förälder får man ändå "ta det som det kommer" och bara se till att barnet inte blir helt passiverat. Det mår alla bättre av.
99 barn av 100 går den "vanliga" vägen genom skolåren.
För det hundrade barnet finns det andra skolor, andra sorters pedagogik, Komvux och så vidare.
Det löser sig.