Min bror fru förbjuder han och sonen att träffa familjen

kort om honom, 2012 träffade han en kines, och dom började prata, 2014 gifte dom sig för att hon skulle få komma till Sverige (detta va under slutet av krisen och inte många fick uppehållstillstånd i Sverige då) det va en ganska lång process, och först ville han inte gifta sig, men kände väl att det skulle gå snabbare så hon fick flytta hit? Eller något. 

Något år senare fick dom en son. 

I somras slutade min bror plötsligt att svara när jag ringde eller texta. 

Det sista han sa till mig när jag ville att han och jag och hans son skulle åka på Myster room var i stil med "Nej jag kan inte för jag måste focusera på min egen familj" var på jag sa att jag också är hans familj. (frun var välkommen att följa med, vilket jag hade varit tydlig med). 

iaf gick det någon vecka, då han också blockerade mig på Facebook och på telegram, i samband med det berättade vår mor att hon inte skulle få träffa varken honom eller barnbarnet för att broshans fru är svartsjuk på att dom äter lunch ihop 1-3 gånger i veckan och att mor ibland behöver hjälp?

själv har jag inte fått veta någonting ifrån hans sida. 

Iaf får vår gemensamma bror inte heller prata med bror, och inte heller min pappa.

1 det krossar mitt hjärta att se mamma ledsen, jag älskar henne och hon är en bra mamma, en sån som alltid säger snälla saker om allt och alla, gör snälla saker och försöker alltid sitt bästa.

2 jag är rädd att det inte kommer sluta här utan att denna kvinna fortsätter med att isolera bror och son.

att i och med att hon fick denna makt över min toffel till bror, att hon sedan förbjuder kontakt med kvinnliga vänner, sedan alla vänner, sedan ja vem vet hur långt hon kommer gå, att han inte får gå på jobbet där det finns risk att träffa kvinnliga kollegor, att han inte får gå på mataffären, att han inte längre får gå ut alls?

Känns så jävla hämskt att min bror hamnat i ett kontroll förhållande, ursäkta. mig äktenskap, speciellt när han inte vågar sätta stop för det själv, eller jag vet inte, tänk om han lever i förnekelse / normalisering process? 

Jag har själv levt i ett mycket våldsamt förhållande där jag normaliserade våldet i vardagen, det är inte bra men man förstår de inte förän man tagit sig ur det. 

Han och han son vill ju träffa mor (farmor) min bror har aldrig uttryckt några problem att träffa mig innan, inte för jag varit super involverad i hans sons liv där skiljer över 15 år mellan mig och bror, och sonen är ju inte så jätte gammal. Men han har alltid funnits där för mig innan, om jag eller han behövt hjälp eller något hänt. Men nu är det som han dött.

Och vår mor närmar sig 70, mår dåligt av att inte få träffa dem och vi vet ju inte hur länge vi får ha henne, mina andra syskons mor dog nu i Februari, så det känns så sjukt att göra såhär emot en äldre människa, som är så snäll som hon är och som alltid vill väl, kanske va det de sista du sa till din mor innan hon dog? "vi ger det 2 månader" det har gått över 4 nu.

Jag har läst lite på Lawline men det finns ju egentligen inget som säger att mormor har rätt att träffa sina barn eller barnbarn. Men där emot är det olagligt att neka barnet att träffa sina mor/far föräldrar och även sambo/partner eller äkta man/fru.

det känns ju inte jätte trevligt att skicka socialen på dem heller, det känns ju lite knäppt. Det är majoriteten kvinnor som blir utsatta och jag kan kanske inte ringa kvinna juren och säga min bror är i knippa? 

Men jag vill så gärna förmedla till min bror att det är inte hälsosamt att partnern förbjuder dig och ditt barn att träffa dina föräldrar, syskon och vänner.

Min far förbjöd mig hela min uppväxt att träffa hans sida av släkten, pga gråll mellan dem (dom hade aldrig varit fysiskt elaka, utan köpt en fastighet av föräldrarna som far tyckte han hade rätt att ärva för han va äldst)

detta resulterade i att jag gick miste om att träffa mina far föräldrar helt och hållet, jag fick inte träffa mina kusiner så i vuxen ålder råkade jag "stötta" på en av dem (sjukt pinsamt), och i slut ändan umgås jag i stort sett varje dag med en av mina kvinnliga kusin för vi har gemensamma intressen, börja umgås när jag va 18, flyttade till och med 40 mil, för att bo närmast henne, familjen c 2 mil bort. Och kanske hade jag fått ett bättre liv om jag fått vara med den sidan av släkten istället för det man fick istället.

Finns det någon jag kan kontaktaHej, jag har en äldre bror som jag under hela mitt liv har haft en god relation med, fram tills i somras. 

kort om honom, 2012 träffade han en kines, och dom började prata, 2014 gifte dom sig för att hon skulle få komma till Sverige (detta va under slutet av krisen och inte många fick uppehållstillstånd i Sverige då) det va en ganska lång process, och först ville han inte gifta sig, men kände väl att det skulle gå snabbare så hon fick flytta hit? Eller något. 

Något år senare fick dom en son. 

I somras slutade min bror plötsligt att svara när jag ringde eller texta. 

Det sista han sa till mig när jag ville att han och jag och hans son skulle åka på Myster room var i stil med "Nej jag kan inte för jag måste focusera på min egen familj" var på jag sa att jag också är hans familj. (frun var välkommen att följa med, vilket jag hade varit tydlig med). 

iaf gick det någon vecka, då han också blockerade mig på Facebook och på telegram, i samband med det berättade vår mor att hon inte skulle få träffa varken honom eller barnbarnet för att broshans fru är svartsjuk på att dom äter lunch ihop 1-3 gånger i veckan och att mor ibland behöver hjälp?

själv har jag inte fått veta någonting ifrån hans sida. 

Iaf får vår gemensamma bror inte heller prata med bror, och inte heller min pappa.

1 det krossar mitt hjärta att se mamma ledsen, jag älskar henne och hon är en bra mamma, en sån som alltid säger snälla saker om allt och alla, gör snälla saker och försöker alltid sitt bästa.

2 jag är rädd att det inte kommer sluta här utan att denna kvinna fortsätter med att isolera bror och son.

att i och med att hon fick denna makt över min toffel till bror, att hon sedan förbjuder kontakt med kvinnliga vänner, sedan alla vänner, sedan ja vem vet hur långt hon kommer gå, att han inte får gå på jobbet där det finns risk att träffa kvinnliga kollegor, att han inte får gå på mataffären, att han inte längre får gå ut alls?

Känns så jävla hämskt att min bror hamnat i ett kontroll förhållande, ursäkta. mig äktenskap, speciellt när han inte vågar sätta stop för det själv, eller jag vet inte, tänk om han lever i förnekelse / normalisering process? 

Jag har själv levt i ett mycket våldsamt förhållande där jag normaliserade våldet i vardagen, det är inte bra men man förstår de inte förän man tagit sig ur det. 

Han och han son vill ju träffa mor (farmor) min bror har aldrig uttryckt några problem att träffa mig innan, inte för jag varit super involverad i hans sons liv där skiljer över 15 år mellan mig och bror, och sonen är ju inte så jätte gammal. Men han har alltid funnits där för mig innan, om jag eller han behövt hjälp eller något hänt. Men nu är det som han dött.

Och vår mor närmar sig 70, mår dåligt av att inte få träffa dem och vi vet ju inte hur länge vi får ha henne, mina andra syskons mor dog nu i Februari, så det känns så sjukt att göra såhär emot en äldre människa, som är så snäll som hon är och som alltid vill väl, kanske va det de sista du sa till din mor innan hon dog? "vi ger det 2 månader" det har gått över 4 nu.

Jag har läst lite på Lawline men det finns ju egentligen inget som säger att mormor har rätt att träffa sina barn eller barnbarn. Men där emot är det olagligt att neka barnet att träffa sina mor/far föräldrar och även sambo/partner eller äkta man/fru.

det känns ju inte jätte trevligt att skicka socialen på dem heller, det känns ju lite knäppt. Det är majoriteten kvinnor som blir utsatta och jag kan kanske inte ringa kvinna juren och säga min bror är i knippa? 

Men jag vill så gärna förmedla till min bror att det är inte hälsosamt att partnern förbjuder dig och ditt barn att träffa dina föräldrar, syskon och vänner.

Min far förbjöd mig hela min uppväxt att träffa hans sida av släkten, pga gråll mellan dem (dom hade aldrig varit fysiskt elaka, utan köpt en fastighet av föräldrarna som far tyckte han hade rätt att ärva för han va äldst)

detta resulterade i att jag gick miste om att träffa mina far föräldrar helt och hållet, jag fick inte träffa mina kusiner så i vuxen ålder råkade jag "stötta" på en av dem (sjukt pinsamt), och i slut ändan umgås jag i stort sett varje dag med en av mina kvinnliga kusin för vi har gemensamma intressen, börja umgås när jag va 18, flyttade till och med 40 mil, för att bo närmast henne, familjen c 2 mil bort. Och kanske hade jag fått ett bättre liv om jag fått vara med den sidan av släkten istället för det man fick istället.

Finns det någon jag kan kontakta som kanske kan försiktigt prata med min bror och få honom att helt enkelt förstå att han gör mor illa, han gör sin son illa i långa loppet, han gör mig illa och hon gör oss illa? att hon kanske behöver hjälp eller bearbetning, att få bukt med dessa destruktiva tankar och beteenden. 

Han sa strax innan han sluta prata med mor att "frun upplever att vi inte tycker om henne", och det är kanske sant att det inte har varit ett glatt hej varje gång, för hon sitter med telefonen i hand varje gång och knappt tittar upp, och sen vet vi ju inte, jobbar hon? gör hon något viktigt? Eller vill hon helt enkelt inte ha kontakt? 

Hon är nog den mest osociala människan jag träffat, vill aldrig gå ut, aldrig handla, inte umgås med oss eller deras son, sover långt in på eftermiddagen. Inte jobba. 

så Nej ärligt talat, jag kan inte ärligt säga att jag gett henne så mycket intresse pga detta, ogillat henne? nej, inte fram tills nu. 

Och ville hon bli älskad av oss i familjen så var inte att förbjuda min bror och brorson att träffa oss rätt väg att gå. 

Jag har många vänner vars äkta hälft jag inte direkt har mycket för, men jag sväljer stoltheten och pratar och ler glatt, och försöker. 

och jag försökte väldigt mycket i början att bygga en god relation med människan, men efter 3 års nekande och sedan idiotförklarad för jag "inte har barn" så kände jag helt enkelt att jag iaf hade försökt att intressera mig för henne och hennes intresse så vi kunde göra saker ihop. vilken hon tydligt inte ville. 

Jag älskar min bror, jag saknar honom och brorsonen. 

Jag tror inte att det kommer lösa sig, utan jag tror det skulle va bra att försöka ha en konversation med honom och frun, men jag är rädd att jag skulle bli jätte arg och säga något elakt, för hon gör mig arg och frustrerad. Och jag vill inte göra saken värre, men jag vill så gärna förmedla att 1 jag redan levt i ett sånt här liv, 2 min brors pappa har levt i det här livet, 3 det är inte rätt emot farmor eller mig eller son eller bror eller hans vänner. 

utan att va elak emot henne eller minimera henne, jag vill att hon ska förstå vår sida, och vad hon egentligen utsätter dem för. Och kanske slutligen hon behöver inte känna såhär, det finns alltid lösningar på det mesta bara man vågar prata om det.