Nybliven styvförälder och tveksam
Hej! Jag skulle behöva lite råd.
Jag har blivit sambo med en som har två egna barn, på mycket kort varsel. Vi är alltså nu 2 vuxna med totalt 4 barn. Jag tokångrar att det gick så fort (typ 6 mån).
Barnen är mellan 2-7 år gamla.
Min yngsta (3) är inget fan direkt av min sambo, av ingen speciell anledning. Det har visat sig sista tiden sedan vi flyttade ihop. Min son tror jag har vissa autistiska drag, och han orkar nog inte att det är så stimmigt med många barn i familjen och sammankopplar det med sambon.
Sambon är.. ja, den underbaraste någonsin. Totalt felfri, romantisk, supersnäll, förstående om ALLT.
Problemen som har kommit sista tiden är att jag, efter vi flyttat ihop, inser att jag tycker det är för jobbigt att ta mig an 2 barn till. Jag har överskattat min egna förmåga.
Jag saknar att vara enbart min familj, med mina 2 lugna barn, ge dem all tid o glädje jag har och inte behöva lägga det på 2 till barn på min barnvecka, o att det dessutom blir automatiskt så högljutt.
Min äldsta älskar alla i familjen men saknar också det lugna.
Jag vet inte om det är ok att vara "såhär egoistisk", att avsluta allt för att jag själv inte orkar och för att sonen behöver mer lugn. Det kräver isåfall att vi flyttar härifrån då lägenheten är för dyr framöver..
Har andra känt såhär, att det är för tufft att bo ihop? Att man egentligen gillar alla, men att jag inte orkar vara en bonusförälder till någon annans barn när jag har fullt upp med mina egna?
Jag märker att jag blir en "surkärring" för att energin tryter. O mina barn saknar det glada jag jag brukar vara.
Kan jag få lite tankar o råd? Det kanske lugnar sig och är såhär i början? Bott ihop i 2 mån..
Hade jag låtit det ta tid hade jag kanske insett själv.. otrolig ångest över det.
Sambon är.. ja, den underbaraste någonsin. Totalt felfri, romantisk, supersnäll, förstående om ALLT.
Problemen som har kommit sista tiden är att jag, efter vi flyttat ihop, inser att jag tycker det är för jobbigt att ta mig an 2 barn till. Jag har överskattat min egna förmåga.
Jag saknar att vara enbart min familj, med mina 2 lugna barn, ge dem all tid o glädje jag har och inte behöva lägga det på 2 till barn på min barnvecka, o att det dessutom blir automatiskt så högljutt.
Min äldsta älskar alla i familjen men saknar också det lugna.
Jag vet inte om det är ok att vara "såhär egoistisk", att avsluta allt för att jag själv inte orkar och för att sonen behöver mer lugn. Det kräver isåfall att vi flyttar härifrån då lägenheten är för dyr framöver..
Har andra känt såhär, att det är för tufft att bo ihop? Att man egentligen gillar alla, men att jag inte orkar vara en bonusförälder till någon annans barn när jag har fullt upp med mina egna?
Jag märker att jag blir en "surkärring" för att energin tryter. O mina barn saknar det glada jag jag brukar vara.
Kan jag få lite tankar o råd? Det kanske lugnar sig och är såhär i början? Bott ihop i 2 mån..
Hade jag låtit det ta tid hade jag kanske insett själv.. otrolig ångest över det.