Någon som har lyckats få ett förhållande med en person som har ADHD att fungera i längden typ 5 år eller längre? Jag älskar min sambo. Men det är så jävla ofta man behöver känna sig som en förälder för en vuxen människa.
Jag har en underbar kollega som själv kallar sig ADHD deluxe. Det roliga är att hon är den som har koll på allt i familjen, hennes man är ännu rörigare.
Så visst finns det de som härdar ut, och är på 25 år+.
Leva och låta leva.
Vad mer specifiktär det som gör du känner så?
vad tar du ansvar för som du egentligen känner ligger på den andra?
Kan du släppa på det ansvaret och låta din partner " lösa det själv" ?
Om du ofta känner dig som en förälder kommer det inte att fungera. Dessa relationer bygger på att partnern med svårigheter får hjälp samt hittar strategier för att hantera dem. Samt att inte för mycket ansvar hamnar på den andra partnern.
Din partner kommer kanske aldrig klara allt lika bra som du. Det behövs inte heller. Alla har styrkor och svagheter. Men om er relation ska överleva kan inte för mycket hamna på dig.
Jag har själv ADHD med mina styrkor och svagheter, det som gör att jag fixar ett långvarigt förhållande är att min man och jag lyckats med att hans svagheter är mina styrkor och tvärtom.
Tänker att det gäller de flesta förhållanden faktiskt.
Jag är inte för millimeter rättvisa heller utan tänker att bara vi får saker gjorda så är det bra nog!
Är inne på vårat 6:e år!
Kom hem igår efter att ha varit med barnen på höstlov sedan i lördags förra veckan. Ommålat i vardagsrum, kök, hall. Utbytta möbler och nya gardiner m.m
Han har även haft hit hantverkare som kollat på huset och nu ska vi tydligen söka bygglov för att bygga ut huset för att det är en bra idé.
Blir värre när jag inte är hemma
Vem är du i förhållandet?
Man/kvinnan? Eller övrigt..
Jag levde i tio år med en man med ADHD och autism. Till slut kändes det övermäktigt. Det enda som fick honom att må bra, var att spela dataspel. Det ledde till att han gick in i ett djupt dataspelsmissbruk. De sista åren av vår relation, satt han och spelade instängd på sitt kontor större delen av tiden.
Allt jag bad honom göra, krävdes förberedelse. Inte ens när jag bröt armen och bad om hjälp med att hälla av potatis, kunde han göra det på en gång. Var han tvungen att bryta det han gjorde utan ordentlig förberedelse, fick han raseriutbrott som följdes av ångestattacker.
Var vi i sociala sammanhang behövde jag alltid springa efter honom och hålla koll så att han inte sa nåt konstigt eller förolämpade någon. Han fattade det inte själv.
Under vår relation fick jag diagnosen IBS. Dagen efter att han flyttat ut, upphörde alla symptom.
Kom hem igår efter att ha varit med barnen på höstlov sedan i lördags förra veckan. Ommålat i vardagsrum, kök, hall. Utbytta möbler och nya gardiner m.m
Han har även haft hit hantverkare som kollat på huset och nu ska vi tydligen söka bygglov för att bygga ut huset för att det är en bra idé.
Blir värre när jag inte är hemma
börjar ledsna på dessa trådar
börjar ledsna på dessa trådar
Jag skulle aldrig ens ens försöka orka leva med någon som har ADHD, risken att ens gemensamma barn får det är hög och det livet vill jag verkligen inte riskera att behöva leva.
Samma med personer utan diagnos men där man märker tendenser till ADHD hade jag backat ifrån. Jag tycker inte det är attraktiva attribut.