Abort eller ej

Och vad tycker din man? Om han inte är med på tåget så känns abort som det naturliga valet, men även om han är ok med det så är det inte självklart att behålla. Just som du säger, orkar man börja om? Bli fast med ett nytt barn i många år framåt? Eller kanske njuta av vuxenlivet ni har nu istället? Och så klart fixa bättre skydd.

Min man stöttar mig i vilken valet än blir. Han har varit med på alla samtal, läkarbesök, kurrator m.m. Men det jag tycker är svårt är om det är gravidhormonerna som spökar eller ej. Jag har alltid sagt om jag gravid så blir jag och att jag aldrig skulle kunna göra en abort eftersom jag velat ha en trea. Men nu vet jag liksom inte hur jag känner och mår även riktigt dåligt redan nu i graviditeten och börjar undra om det är därför jag tvekar.

Föreställ dig ert liv om fem, tio år. Med de barn ni har nu å ena sidan och å andra sidan om du skulle behålla. Vilket verkar bäst?

Om du nu ändå varit inställd på ett tredje, och det skett så är detta garanterat din sista chans att få ett till barn. För fler missar lär inte din make låta ske... så om du har två barn som redan är tonåringar så käns det väl snarare som att det är nu ni ska skaffa ett till.

Mina tankar:

- Fatta aldrig livsavgörande beslut i affekt.

- Kör aldrig över din innersta magkänsla när det handlar om såpass viktiga beslut som det här. Särskilt inte om det är för att tillfredsställa någon annan.

Jag ska snart föda nr 3 vid 40+, med två ganska stora barn och ett ännu större bonusbarn. Livet har sällan perfekt timing. Det tog tag för maken att landa men han såg också den kärlek jag kände från första stund och har aldrig varit annat än stöttande.

Personligen skulle jag hellre vända mig till vänner, kurator etc än Familjeliv i en sån här fråga. Om det går. Dels beter sig alla inte schysst alla gånger, dels är det en så oerhört viktig sak som berör en på djupet på ett sätt som utomstående inte riktigt kan relatera till.

Lycka till! <3

Ps. Har ju inte facit i hand ännu, men tänker att stora storasyskon inte alls är lika slitigt som att få tre barn på raken (som alla behöver sina föräldrar väldigt mycket, kanske kivas en hel del och är för små för att kunna ta hänsyn till varandra etc). Ingen som jag känner har i vart fall i efterhand känt att det var fel med en sladdis.

Visst börjar man om, men inte med hur det var att ha flera små, utan tänker att det är närmare hur det var att få sin första. Fast med andra förutsättningar så klart, inte lika mycket ork men också med ner kunskap och kanske även med stora syskon som förhoppningsvis tycker det är lite mysigt och kan hjälpa till någon gång ibland.

Men det är helt och hållet ditt beslut, ingen annans, of definitivt inte FL:s