Förstår inte meningen med mitt liv

Sen start har det bara varit miserabelt. 

Hela jävla livet. 

Överlevt mot alla odds. 

Nu snart 40 år gammal med en halv mille i skulder, ska få mitt första fängelse straff för att ha skyddat min bästa vän (ej människa) ifrån en full idiot. 

Ingenting har gått bra för mig. 

Det enda positiva har varit att tjejer har gillat mig och jag har fått vara med för mig några av världens vackraste kvinnor. 

Men i övrigt har jag varit och är helt ensam. 

Blir utstött bland män. 

Mått för dåligt för att klara av förhållande / bilda familj. Växer aldrig upp heller, varje i huvudet eller till utseendet. 

Många gånger, tider samt perioder där jag varit i apatiskt liknande tillstånd. Men försökt hanka mig fram sköta min ekonomi och leva så billigt som möjligt. Men nej, allt går bara helt fel. 

Sen tog min bästa vän sitt liv för 2 år sedan. O jag kommer att förlora de enda två som jag umgås med inom ett par år ( kanske snabbare än så, vem vet). 

Blir då helt ensam igen, med skulder och ett brotts register. 

Bilar går bara sönder för mig också. Precis allt har gått helt fel. 

Undviker det sociala idag. Svårt för att vara glad på arbetet samt prata med folk förutom okända lite snabbt. 

Såg så bra ut runt 20 års åldern, kvinnorna gillade mig och jag var ordentlig och skötsam, hade massor med kompisar, men blev lämnad vid 28 års åldern av en större grupp som alltid fick vara hemma hos mig. Blev ensam för alla märkte att jag inte mådde bra. 

En av tjejerna börja gråta för mig och frågade varför jag inte var som dom andra killarna. Hon såg min smärta och ville vara med mig men jag mådde för dåligt helt enkelt. 

Idag är jag bortvald, bortglömd och lever bara för dessa två som snart går bort. 
.vad ska jag göra efter att de har gått bort egentligen ? 

Förstår inte hur livet kunde bli såhär riktigt illa. Jag har även varit extremt otursförföljd. 

Vet inte.. vad jag ville med den här texten. 

Mår bara dåligt.