Är det så här att gå i terapi?

Min uppfattning är den omvända. Man kan säga nästan vad som helst och få beröm och förståelse.

Men det kanske finns ett syfte med varför psykologen gör så mot dig? Kan du gissa dig till ett syfte?

Nä, jag kan inte gissa mig till något syfte. Men jag kanske bara är en dum 17-åring som inte begriper bättre.

Du är inte dum. Du kan ju alltid fråga psykologen om hen har nån tanke med sitt märkliga beteende; det skulle ju t.ex. kunna vara så att hen vill att du själv ska komma fram till att du inte har nån skuld i något av det - att det ska komma upp saker som ni en efter en kan avfärda tillsammans, om du är med på hur jag menar. I sista änden är det dock högst tvivelaktigt och anmärkningsvärt oavsett, och det bästa är nog att be att få byta psykolog

Självömkan fungerar inte på mig. Prova att vara praktisk istället. Säger jag helt utan värderingar.

Fråga psykologen om vad hen menar om du inte förstår? Jag tror det finns någon form av insikt som psykologen vill att du ska få.

Rådet att byta psykolog tror jag att du ska vara försiktig med. Risken är ju att du hamnar i en tre år lång kö och får höra samma sak igen när du kommit fram.

I mina öron låter det som att du generalliserar lite nu. Men syftet med dom frågorna är mest troligen att få dig att reflektera över händelserna. Har du pratat med terapeuten om dom känslorna?

Det är viktigt att känna sig stöttat och validerad i terapi, en bra terapeut är öppen för att diskutera sådana känslor. Och att frustration är en normal känsla i en terapeutisk process, särskilt när det kommer till att bearbeta svåra händelser.

Det har du helt rätt i - men fråga kan ts ju göra ändå. Iaf där jag går har de flera olika psykologer som backar upp för varandra, så funkar det inte med en så brukar det gå rätt snabbt att få byta (typ max en månad). Det är dock inom specialistvården; det är kanske annorlunda om det är en psykolog vid vårdcentralen eller "en väg in" eller så.

Svårt och veta, kan vara så enkelt som att hon frågar för att hon vill se om du har tendenser att skuldbelägga dig själv.
Det är inte ovanligt att ta på sig skulden för allt möjligt som man egentligen inte är ansvarig för. 

Det var min tanke också; det var det jag menade med det jag skrev i #3, fast du formulerar det tydligare 😊 Sen tycker jag ändå att det är en ganska misslyckad psykolog om hen i sin iver att utröna om ts skuldbelägger sig själv i stället själv ger intrycket av att skuldbelägga...