Bedragen man som behöver hjälp att tänka
Hej,
Har just nu ingen annanstans att vända mig, så jag hoppas på er.
Om jag börjar med bakgrund och fakta så är jag 50 och min fru 42, vi har två vuxna barn (18 och 21). Vi har varit gifta i 10 år och tillsammans i nästan 25. Jag har under flera år varit sjukskriven för utmattningsdepression och min fru har fått ta det mesta ansvaret för barn och praktiska saker. Jag har aldrig varit bra på att visa eller tala om känslor och är något introvert (delvis på grund av sjukdomen), medan min fru är väldigt social och alltid vill ha saker att göra.
Vi har båda haft väldigt mycket stress och press i många år, ena barnet med autismdiagnos och det andra borderline/ADHD (mycket tjafs med psykiatrin), och om inte det räckte så har alla i min frus släkt vänt sig till henne med sina problem. Så hon har också mått väldigt dåligt senaste tiden (åren kanske).
För några månader sedan träffade hon en "vän till en vän" som är präst och hon kände att han var någon som hon kunde vända sig till för att få lite hjälp då vården inte tagit henne på allvar. Jag tyckte detta var en toppenbra idé då jag inser själv att jag inte kan/kunnat stötta henne tillräckligt pga min sjukdom.
De har under de senaste månaderna pratat och hittat på diverse saker och jag har känt att det varit bra för henne att kunna få prata med någon och komma ut lite.
För någon vecka sedan fick jag misstankar (lite "sjätte sinnet") om att någon inte stämmer, och bestämde mig för att kolla igenom hennes mobil för några dagar sedan, och fick då det klaraste beviset man kan få, ett meddelande till honom där det står "och jag älskar dig också!".
I denna stund försvann min värld! Jag konfronterade henne genom att fråga om hon ville prata bodelning och skilsmässa och hon säger bara "Jaha"
Nu känner jag att jag inte har någonstans att vända mig, vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte sova, inte äta och tankarna går runt i huvdet på mig, medan jag bryter ihop i mellan.
Så mycket frågor, ovisshet, hat, tvivel, självömkan, äckel, ja listan kan göras lång...
Då jag inte har någon annastans att vända mig har jag fått vända mig till den enda person jag har/haft, min fru, och vi har pratat mycket senaste dagarna (mer och djupare än jag/vi någonsin gjort).
Efter dessa samtal säger hon nu att det är mig hon älskar och alltid har gjort och att det är först nu efter att alla mina känslomässiga murar rasat som hon faktiskt förstår vad jag känner (eller kände?) för henne. Hon säger nu också att hon känner sig utnyttjad av denna präst-vän som har utnyttjat hennes dåliga mående och äktenskap till att skapa en sexuell relation mellan dem, men stämmer det eller säger hon bara det för att jag ska må bättre.
Jag vet nu varken ut eller in. Ena stunden förstår jag nästan ändå hur det kunde leda till detta (jag vet ju själv hur dåligt man mår när man inte orkar) till att andra stunden känna äckel och hat. Hon säger att hon sagt till honom att han inte ska höra av sig, men i min hjärna har de kommit överens om att "hon behöver lite tid för att jag mår så dåligt". Vad kan man göra när det inte går att bevisa något av det hon säger och förtroendet inte existerar längre på grund av de tidigare lögnerna?
Jag inser nu att det här blev en hel uppsats och jag kanske egentligen inte ställt någon fråga, men jag hoppas att det är ok...
)