Lämna kärlekslös relation med barn?
Jag lever sen många år tillbaka med en man. Vi har två barn tillsammans, den yngsta är 5,5 år.
De senaste 5,5 åren, har vår relation i princip varit kärlekslös. Min man visar, varken i ord eller handling, att jag är viktig. Han har inte sagt att han älskar mig på snart sex år till exempel. Han är inte fysisk med pussar, kramar eller klappar. I bästa fall får jag en puss på kinden eller pannan. På munnen sker i princip enbart när vi har sex, vilket vi har ungefär varannan månad eftersom han inte vill mer än så.
Komplimanger får jag knappt längre. När jag väl får en komplimang, handlar det nästan alltid om att något annat gör mig snygg. "Den där blå färgen klär dig", eller "Den där modellen på klänning passar din kropp". Det är alltså inte jag som gör eller är något positivt. Det är något annat som gör mig positivt. Det kan tyckas ogint att analysera en komplimang så, men när man knappt får komplimanger på så många, blir det lätt så.
Däremot är han duktig på att fokusera på mina negativa sidor. Han meddelar ALLTID om jag missat något, från för lite salt i maten till en kaffekopp på bordet. Han surar om han uppfattar att jag låter sur och jag får inte ha det minsta humöravsteg. Då blir han sur och grinig i flera dagar. Det vill säga, jag får inte vara det minsta irriterad eller ledsen av pms, nedskärningar på jobbet, sömnbrist, sjukdom eller vad som helst.
Men då är han en fin pappa. Han tar sig oändligt med tid med barnen, har tålamod och är kärleksfull med dem. Och det är det som får mig att stanna kvar. För hur mycket skulle jag skada barnen om jag rycker upp dem och tvingar dem till ett varannan veckas liv? Samtidigt är det rent själadödande att leva så här. Att varken få kärlek eller närhet.
Ni behöver inte föreslå parterapi. Han vägrar. Däremot bad han mig gå i egen terapi vilket jag gjort. Den terapeuten kunde inte göra mer än konstatera att jag har rätt grundläggande mänskliga behov. Han vill inte prata om det med mgi heller. Han lämnar rummet, eller fräser att jag är gnällig. Ibland får jag höra att om jag slutar göra fel, så kanske han kan bli trevligare. Men han vill inte heller lämna mig.
Är det rimligt att lämna en relation med barn för det?