Vad förvånar dig sov vuxen, som du inte trodde som ung?

Hur elaka vuxna människor kan vara. Som barn trodde jag inte att vuxna mobbade och frös ut varandra eller pratade skit om andra, men den bilden raserades allt efter att jag blev äldre. Jag har fortfarande svårt att förstå hur vuxna människor kan bete sig så men antar att de är emotionellt omogna. 

Ungefär samma som ni. Som barn och ung fick man höra att man inte kunde bete sig så barnsligt, och si och så kunde man inte göra som vuxen så det måste man sluta med. Och sen blev jag vuxen och upptäckte att många vuxna är fruktansvärt barnsliga (lata, luststyrda, impulsiva, elaka, slösaktiga mm).

Ja jag trodde nog också att vissa beteenden skulle försvinna lite mer när folk blev vuxna. Absolut att vissa individer såklart skulle fortsätta bete sig omoget, men hur stor del av den vuxna befolkningen som inte är naturligt schysta mot människor i omgivningen kan fortfarande förvåna.

Att så många sätter en ära i att vara manipulativa och oärliga, även att så många verkar njuta av att vara elaka mot andra.

Hur många som tror att den som skriker högst och går till flest personangrepp vinner ett argument.

Hur många som inte förstår hur t ex en butik fungerar. Det är knappast den unga praktikanten som jobbat där en vecka som sätter priserna, så att ställa sig och skälla ut hen kommer inte leda till något positivt. Om butiken är en del av en kedja så är det inte personalen i en enstaka butik som är ansvarig för förändringen. Man kan inte hålla på att ge rabatter till folk hur som helst, det finns regler för sådant och det kan leda till att någon förlorar jobbet om man alltför lättvindigt säljer saker till nedsatt pris, och nej, det handlar inte om att man är rädd för chefen, det handlar om att göra sitt jobb.

Vuxna människor som tycker det är okej att skräpa ner, lämna stökigt efter sig i butiker, biosalonger eller restauranger, vuxna som tycker att lokalvårdare och vaktmästare är deras personliga tjänare. Sådant kommer jag aldrig förstå mig på.

Min mamma misshandlade oss både psykiskt och fysiskt men höll en fin fasad så jag visste tyvärr tidigt att vuxnas beteende kunde vara elakt och manipulativt.

Något som jag inte visst dock, var att det kunde vara roligt att vara förälder. Den stora kärleken till ens barn hade ju många pratat om men ingen berättade hur kul det kan vara att vara just förälder (mamma i mitt fall)
Många pratade om hur jobbigt det var, redan när jag var liten (inte bara min mamma) så jag förväntade mig att det skulle vara supertufft. 
Jag var tveksam till att bli mamma men blev gravid med rätt man och vågade satsa.
Så här 15 år och 2 barn senare är jag så tacksam för det.

Om jag får lägga till 

Jag är förvånad över hur mycket lyckligare jag är som trettio plus jämfört med tjugoårsåldern. Jag kommer ihåg hur många som sa att fram tills tjugofem är den lyckligaste tiden i livet, efter det går det utför. Jag skulle vilja säga att det varit tvärtom. Saker blev mycket enklare när jag väl kommit in i vuxenlivet och insett vad som verkligen är meningsfullt och att mitt liv inte går under bara för att jag gör misstag.

Att man faktiskt slutar bry sig så mycket om saker som kanske kändes som det viktigaste i livet när man var yngre. Nu menar jag inte bara statusgrejer och vad alla andra tycker, utan även att det faktiskt inte är jordens undergång att man valde fel inriktning på gymnasiet och får gå folkhögskola/komvux, eller att man får nöja sig med lägenheter man inte trivs i och jobb man inte gillar. Det kommer löna sig, på ett eller annat sätt. Om inget annat så går man till slut vidare.

Att det faktiskt är okej att ha en liten umgängeskrets med folk man står väldigt nära istället för att försöka vara allas bästa vän. Att det är okej att ens fd vänner ogillar en för att man valde ett annat liv än det de ville. Det säger mer om dem att de inte kan acceptera det.

Att universitetet var så extremt olikt gymnasiet/folkhögskola (och jag var ändå beredd på att det skulle vara svårt) men samtidigt inte alls så skräckinjagande som jag trodde.

Att man faktiskt är så ung vid trettio-fyrtio års ålder, varför lät jag mig luras att man är gammal i den åldern? 😂

Att man som nybliven pensionär har så lite i pension. När mina föräldrar fick pension hade de högre pension än jag och sambon...men sånt är livet.

Att det är så pass lätt att funka upp livet.
We are all one mistake from absolute ruin. 

Att våra skyddsnät är inte så starka som man kan tro. 

Att man fortfarande är så barnslig inuti när man börjar närma sig 50, och hur lite en 25 åring verkligen förstår och hur dålig koll dom har, men på ett lite roligt och charmigt sätt.

Att det finns så mycket kul att göra för en 60+.  Livet är i mycket på topp. 
När jag var ung gick mina äldre släktingar i städrock och krullade håret med papeljotter. Livet gick ut på att överleva. Kan inte tänka mig någon av dom i kanot, på slalomskidor eller på en pubkväll. 

När min farmor var 60 eller knappt det ens en gång så var årets höjdpunkt en ljusstöpning som hon och några tanter hon kände brukade ha inför jul. Farfar fick skjutsa dit henne, och hämta henne på kvällen sen. Pubkväll efter jobbet? Skulle aldrig hända!

Att livet går otroligt fort. Och att det inte finns några vuxna människor. Var tog dom vägen? Eller dom kanske bara fanns när man var liten. 🤔