Mitt barn blev satt i jourhem. Jag återger vad hen berättat om sin korta tid där (mindre än en månad). Hen har sett dina frågor och svarat mig, som skriver. Barnet var 10 år när det hände och är i yngre tonåren nu. Det var en falsk anmälan och slarvigt utredningsarbete hos soc som ledde till placeringen.
Det fanns barn i jourfamiljen som var äldre än mitt och de var snälla och bra kompisar. Min uppfattning är att de barnen verkligen gjorde upplevelsen mindre traumatisk. Familjen hade även djur som var lugnande att vara med. De hade ett fint hem med kul grejer att leka med (studsmatta, tv-spel mm - grejer vi har hemma också).
Mitt barn kände sig trygg där ibland. Mamman i familjen var snäll men mitt barn passade inte ihop med pappan (men han var inte dum på något sätt). Mamman tog ut barnet i butiker och lekplatser, det var roligt. Familjen hade ofta gäster och det var jättejobbigt.
Mitt barn ville inte gå på sina fritidsaktiviteter under tiden i jourhemmet för det skulle vara jobbigt att de på aktiviteterna frågade vem jourmamman var.
Mitt barn förväntades gå till skolan trots att hen inte klarat det på ganska länge pga psykisk ohälsa. Mitt barn kan inte förstå hur de kunde tro att hen plötsligt skulle klara skolan när de gjort hens liv ännu svårare genom att ta ifrån hen tryggheten i hemmet och oss föräldrar. Det blev ju ännu svårare att gå till skolan när hen var där.
Livet blev mycket sämre av att vara där, säger barnet.
Jourföräldrarna frågade inte mitt barn något om hur det var hemma eller något om oss föräldrar. Mitt barn hade varit ok med om de hade gjort det.
Relationen till biologiska familjen säger barnet är SLAY! 
(dvs jättebra)
Barnet hade kontakt via nätet med barnen i jourfamiljen ett tag. Men det ebbade ut.
Jag förstår att du letar efter berättelser om längre placeringar men hoppas att våra svar ändå kan hjälpa dig eller någon annan som hittar tråden. Min uppfattning är att familjen var bra och de gjorde en fin insats. Bara att vara en snäll och vanlig vuxen räcker långt. Men att som liten och rädd tvingas ifrån sitt hem och sina föräldrar på obestämd tid är naturligtvis inte alls bra. I de fall där placeringen var ett korrekt beslut blir resultatet så klart annorlunda
Att tvingas lämna sitt psykiskt mycket ömtåliga barn hos främligar är fruktansvärt. För barnet var alltihop obegripligt och skrämmande. Vi föräldrar tilläts inte säga att vi var emot placeringen och barnet kunde inte förstå varför vi lät främmande människor ta hen. Kontakten med soc var rakt igenom negativ och förstörde väldigt mycket för familjen.
