Att skaffa barn med en narcissist var mitt livs största misstag
Hej, som rubriken lyder så skaffade jag barn med en man 2016 vi avslutade våran relation hastigt om man nu ens kan kalla det för relation jag blev gravid trots preventivmedel och behöll barnet mitt lilla mirakel.Han blev vansinnig och förstörd över det valet och ansåg att jag lurat honom trots att han vägrade använda kondom en enda gång så beskyllde han mig för att ha lurat in honom jag som var rätt ung då ville inget mindre än att få ett barn tsm med honom.
Men ödet ville annorlunda och jag gjorde det bästa valet och behöll mitt barn. Pappan beklagade sig under hela graviditeten och ville inte vara delaktig någonting först när barnet var över 8 mån gammal så började han ta kontakt jag var hela tiden öppen mot att ta imot honom och ge honom bästa förutsättningar att lära känna våran då bebis men allt skulle ge på hans direktiv och när han inte fick ha barnet mer än 1 dag i början så blev han missnöjd och hotade med att han minsann hade rättigheter så jag utökade tiden så att han kunde kma hem till oss i
stort sett när han ville vilket han sa att han blev väldigt nöjd över att jag var samarbetsvillig han nämnde även där o då att han inte behövde ha någonting med vårdnaden att göra då det inte passade hans principer hans egna ord.
1 vecka senare damp det ner en stämnings ansökan i brevlådan där han begär halva vårdnaden sen den dagen så försvann hela min tillit till den här personen som är pappa till vårt barn.
Mer än 1 år tog det för oss att ta oss igenom tingsrätten, jobbiga samtal hos familjerätten flera orosanmämningar ifrån pappan och vårdnadsutredning som kränkte en totalt, och bara höjde pappan till skyarna.
och med hot om att gå upp i domstolen om vi inte kunde komma överens om gemensam vårdnad otaliga advokat kostnader som bara byggdes upp jag hade min hemförsäkring som tack o lov täckte halva beloppet av slutfakturan som slutade på drygt 250 tusen kronor..
och med rädsla att gå upp i domstolen och påtryckning ifrån hans släktingar så gav jag med mig och skrev under gemensam vårdnad med lovord att det var det bästa för barnet
Tiden efter blev ett rent helvete det har nu gått 7 år och ingenting har förbättrats han använder sin rättighet som vårdnadshavare och vägrar att skriva på saker som behövs och saboterar medvilligt i allt han kan han använder vårt barn och utgör känslomässig kidnappning till exp så kan han vid överlämningarna efter helgen börja diskutera någonting som är hett mellan oss sedan tidigare medans han håller barnet i sin famn och när hen blir ledsen över hur det går över i tjaffs mellan oss,
så kan han säga se vad du gör se vad ledsen och orolig hen blir!
Han kan skicka elaka sms, mejl så fort han är missnöjd över någonting.
Vårt barn har sedan start haft svårt att bonda med sin pappa inte velat åka dit, från början hade han endast varannan helg men han ville utöka till 4 dagar varannan. Vecka och då jag har två arbeten inom vården och flyget så fick det bli så.
Dem senaste två åren har varit så tunga barnet har börjat vissa agressession nästintill dagligen kan slå sig själv och skrika o bråka för minsta lilla det går absolut inte att säga ordet nej här hemma då blir det en krigszon och jag nästan går och gömmer mig och på tå hela tiden.
på pappans sida finns det både autism och adhd diagnoser så jag har misstänkt under lång tid att barnet kan ha något sådant.
Och därför velat söka stöd men pappan har vägrat att medge att det existerar och menar att utbrotten endast är hemma hos oss.
och att han inte förstår vad det kommer ifrån efter en tid nu så har jag sökt stöd via skolsköterskan då hemmamiljön med barnets dagliga utbrott är ohållbart, skolsköterskan skickade mig vidare till en första kontakt dit man kommer innan BUP pappan blev rasande över att jag sökt stöd utan hans tillåtelse och har nu orosanmält mig och det ska nu påbörja en utredning jag känner bara att jag orkar inte mer inte igen
Jag är nära på att kasta in handduken jag orkar inte mer mental abuse ifrån honom varje dag är en ångest stress fylld dag att behöva oroa sig vad han hittar på näst, han har många gånger hotat att han kan ha henne ensam och när han väl haft henne under en 2 veckors tid så har han klagat efteråt och sakt att barnet haft sådan hemlängtan till mamma och att det har varit jobbigt. Så jag vet att ta hand om barnet ensam inte är aktuellt för honom då han studerar o jobbar extra han är 38 år Btw
Jag vill inte klaga men jag orkar inte med honom eller barnet snart
Och tanken på att min 7 åring ska behöva gå igenom ännu en utredning med soc det känns så ledsamt att han utsätter henne för det bara för att komma åt mig.
Som jag ser nu så finns det inga andra alternativ än att ha tillbaks ensam vårdnad för att slippa den onödiga kommunikationen med honom som ändå inte rör vårt barn och som han enligt mig endast använder imot mig,
Jag jobbar nästintill varje dag och har tappat livsglädjen ingenting är kul längre jag vill inte gå igenom en utredning med soc igen för att han är igång igen och anmäler en, att tänka att han kan hålla på såhär tills vårt barn fyller 18 det tar livet av mig.
Jag älskar mitt barn mest utav allt och ser henne som mitt mirakel barn och det bästa som jag har i livet
Och jag vet att det är hemsk att säga men med facit i hand hade jag gått igenom det här om jag hade vetat?
Nej det hade jag inte.
Nu vågar jag knappt planera någonting jag är rädd att jag bara kmr att packa ihop.
:( 0