Hanterar mamma under klimakteriet

Klimakteriet har börjat, vet inte om det har slutat eller i vilken fas hon befinner sig i men det jag är säker på är att mamman har idag, med drag som jag ser idag är inte samma eller snarare kan inte vara samma som hon var under min uppväxt, i så fall hade jag kollapsat mentalt och aldrig återhämtat mig. 

Det är så grova dumma ord, motsägelser, att hon glömmer saker, hon har plötsliga stora reaktioner till simpla ting. Hon glömmer det hon själv säger och sedan blir arg på nån annan etc och det har hänt så mycket att jag har valt att ta avstånd från henne. Jag befinner mig i en plats i mitt liv där jag måste navigiera mig och hitta rätt, mamma jämför sig med mig och har helt tappat det. Jag är alltid skyldig henne saker, jag är skyldig henne kärlek, tid, omtänksamhet, hon är ett litet barn och jag får skuld för att jag inte lever upp till förväntningarna. När jag säger saker som hon förstår och märker stämmer säger hon att jag borde bli advokat, att jag är bra på att övertyga och sedan sätter hon stopp för konversationen.

Jag vet inte hur jag ska hantera mamma, jag vill inte bryta kontakten med henne, men jag vet inte hur jag ska se en person som har gjort mig till fiende och samtidigt tror raka motsatsen om mig, hon tror att jag sitter om dagarna och hatar henne, när jag knappt har tid att äta eller ta hand om mig själv. Hon och hennes negativitet är det sista jag har tid och lust med men hon är helt blind och döv inför det. Kommer det här nånsin gå över?