Depression, usel självkänsla
Jag är en snart 40-årig man som aldrig riktigt hittat i in i livet. Jag hankar mig fram mellan ströjobb eller går arbetslös i långa perioder, lever på små marginaler och stöter bort de som mot förmodan fattar tycke för mig. Jag känner mig som en utomjording i sociala situationer, får inga jobb inom det jag är utbildad till fastän jag har ett par års erfarenhet och har knappt råd med busskortet. Mina vänner tillskansade sig tidigt fasta anställningar och har antingen skaffat familj eller åtminstone ordnat sig en stabil tillvaro med god ekonomi. Snart påbörjar jag mitt hundrasjuttionde deltidsjobb. Fick sent i processen reda på att det hade skett ett missförstånd och att jag skulle jobba 69 % istället för 89 %. För att lösa situationen har jag nu skrivit kontrakt som cykelbud för Foodora. Det är bättre än inget, det vet jag, men jag är så jävla trött på att aldrig få känna att jag har en trygg grund att stå på.
Mycket av mina problem härrör ur en usel barndom där jag lärde mig att överleva genom att gömma mig för världen. Följden blev ett omfattande undvikarbeteende som gjort att jag har svårt för att på ett naturligt sätt inlemma mig i sociala. Det ledde också till att jag sade upp mig från en arbetsplats där det förmodligen hade funnits goda möjligheter till tillsvidareanställning. Jag mådde så dåligt av att inte passa in i gruppen att jag började överväga självmord. På andra ställen har det känts bättre, men i de fallen har det rört sig av olika behovs- och visstidsanställningar.
Min oförmöga att få in foten ordentligt i arbetslivet ledde också till att jag avvisade den jag hade betraktat som kvinnan i mitt liv och under många år hade en nära och förtrolig vänskap med. Jag tänkte att bara allt ordnar sig så ska jag ta steget, men åren gick utan att något blev bättre, och till slut mådde jag så dåligt att jag fick dåligt samvete över att ha kontakt med henne. När hon försvann insåg jag att jag troligen kommer förbli singel i resten av mitt liv om jag inte lyckas göra något åt min situation.
Jag har sökt hjälp vid flera tillfällen, men de senaste gångerna har inget hänt trots remiss. De psykologer jag pratat med har instämt i att jag troligen skulle behöva någon form av psykodynamisk terapi, men detta verkar svårt att få tag på ifall man inte har råd med privat. Jag skulle även vilja utredas för fobisk personlighetsstörning (allt stämmer in), men vet inte var jag kan göra det. KBT verkar vara allt som erbjuds nuförtiden och det har inte riktigt fungerat i mitt fall. Beteendemönstrena sitter alldeles för djupt.
Hade jag haft råd skulle jag utbilda mig inom ett bristyrke, men tyvärr slösade jag bort CSN på div. strökurser, avhoppade utbildningar m.m. Den utbildning jag lyckats genomföra (yrkeshögskola, processooperatör inom life science) ledde bara till ett par tidsbegränsade anställningar. Jag söker och söker, men får inget - och kommer jag väl iväg på en intervju lyckas jag sällan övertyga eftersom jag är så neurotisk som person. Man känner nog av att det är något avvikande med mig, dvs att jag inte riktigt talar och för mig som andra.
Vet inte vad jag får ut av att skriva detta, men någon kanske relaterar och/eller kan komma med tips.
(Vill slutligen påpeka att _allt_ inte är dåligt. Jag har bra vänner och tränar regelbundet.)
