Han grät för första gången på mer än 10 år!

Jag är tillsammans med en fantastisk man som jag vill dela resten av livet med. Vi träffades lite senare i livet, vi är båda 45+ och har barn på varsitt håll. Vi har varit tillsammans i snart två år, vi har aldrig bråkat, vi kommer väldigt bra överens. Vi har dock haft lite issues som vi löst men jag är väldigt känslig och det har hänt att jag börjat gråta när vi diskuterat. Jag har inte alltid känt att han är helt seriös med mig, vilket han är. Vi träffas inte så ofta som jag egentligen hade velat men när vi träffas är det toppen! Jag har mina barn på heltid, han sina varannan vecka.

Han kommer från ett förhållande utan särskilt mycket närhet eller kärlek. Hon är kall som person och skulle nog be honom bli en man om han skulle gråta inför henne. De bodde ihop men blev mer eller mindre "tvingade" att flytta ihop pga en tvillinggraviditet som upptäcktes väldigt sent. I alla fall, åren gick och med tiden längtade han ut men stannade kvar pga barnen. Förhållandet tog slut när hon gick bakom ryggen på honom, med en annan kvinna!

I alla fall, han har berättat att han inte gråter, att sista gången han grät var när hans mamma gick bort för mer än 12 år sedan. Sedan dess har han inte gråtit. I helgen träffades vi, bara han och jag. Vi hade tidigare haft en konversation på Messenger, där han öppnade sig helt om vissa saker som han inte gjort tidigare. Detta gav mig en helt annan syn och förståelse för honom. När vi diskuterade detta vid matbordet sa han att han blir så ledsen varje gång jag blir ledsen, att det gör så ont i honom att se mig gråta. Vi fortsatte diskussionen och helt plötsligt såg jag tårar i hans ögon. Han förstod inte själv vad som hände och helt plötsligt grät han jättemycket. Jag gick till honom direkt och tröstade honom och sa att han bara skulle släppa ut allt. Han grät, jag grät och efter att han gått in på toa och tvättat sig började han gråta igen när vi fortsatte prata. Jag sa att han nog har väldigt mycket inom sig som behöver komma ut, att han kanske behöver prata med någon.

Idag känner jag att vi har kommit ännu närmare varandra, att jag har fått en betydligt större förståelse för honom, han öppnade sig helt, både i konversation men även när vi pratade. Jag tolkar det som att han litar fullständigt på mig, annars hade han inte öppnat sig på det vis och inte heller börjat gråta. Vad tror ni andra?